Uppbrott

Barn nr 2/5 flyttade hemifrån igår. Poletten har inte riktigt trillat ner här än. Igår kväll var han ju här, vi åt sen middag, han fixade dittan/dattan och åkte iväg, som han ofta gör. Men med den lilla skillnaden att han inte kom hem sen. Inte kl 1. Inte kl 3. Inte kl 5. Och inte kl 9. 

Eller hem kom han. Men inte hit. 

Nu är det framförallt kompisarna barn nr 2/5 delar lägenhet med, som får leva med det stök som  Soptipparnas Herre (mer info http://ninawilenius.fi/?p=131) så lätt skapar omkring sig. Vart han än kommer faktiskt. Men de får också njuta av den charm, som gör att det omöjligt att inte tycka om/älska honom ändå. Trots kaoset. Ni skulle se rummet han lämnat. Unbelievable! 

Yngsta lillebror, som är ledsen över flyttet, skall nu ta över detta rum. Efter liten puts. Det får honom att känna sig närmare storebror. Lillebrors rum blir arbetsrum/gästrum. 

Strax före storebrors konkreta uppbrott börjar barn nr 3/5 tala om flytt. Att det kanske skulle vara bra. För honom. Han har ju liksom fyllt 18… för länge sen faktiskt. Rättare sagt 2,5 månader sen. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men låter tanken gro. Senare ringer jag mannen, som befinner sig på arbetsresa på varmare breddgrader, för att informera honom om detta. Att barn nr 3 är ivrig och att jag… ja, att jag faktiskt kan förstå honom. 

Det blir tyst i telefonen. 

”Nä, nu tycker jag vi tar det lugnt”, säger mannen sen. ”Fundera kan man ju alltid… men det är kanske inte så aktuellt precis just nu!”

Jag älskar min man för det. Att han inte skyndar iväg, lika mycket som jag. 

Leave a Reply