Soptipparnas herre, Filifjonkan och Retsamma Rea

Våra ungar är riktiga slarvkuskar vad det gäller att städa efter sig. Speciellt en av dem, X,  skulle kunna döpas till Soptipparnas Herre. Det är helt otroligt, men han lyckas faktiskt, på några minuter, skapa en avstjälpningsplats omkring sig vart han än kommer. Jag är ingen perfektionist men jag vill ha det så snyggt omkring mig att jag täcks öppna dörren om någon ringer på.

  Nå, som ni förstår leder mina prydlighetskrav kontra X`s stökighetsbehov, lätt till små dispyter. Nu råkar X vara en mycket lugn och sansad person som sällan varken blir stressad eller höjer rösten. Så under våra diskussioner är det främst jag som höjer rösten. En av mina vanliga repliker är ”Jag bryr mig inte om hur hemskt det ser ut hemma hos dig när du har eget, men så länge du bor här så väntar jag mig att du följer vissa regler. Jag vill att jag ska kunna öppna dörren utan att skämmas!” Redan när jag har kommit till ”…men så länge du bor här…” har röstens tonkontur stigit märkbart och tempot blivit mer hektiskt. Sedan tar det inte länge att uppnå Filifjonkans gälla röstregister. Då har vi verkligen nått det tjusigaste på hela skalan av mänskliga läten.

För ett tag sedan vaknade Retsamma Rea i mig.  Jag hittade på att ”hota” ungarna med att om de inte sköter sig så kommer jag att flytta hem till dem och ”ställa till”när de har skaffat egna hushåll . Oj vad roligt det har varit att fundera på vad allt jag ska göra!

För det första sprider jag naturligtvis  soptipp omkring mig men jag ligger också och luktar i mitt rum, har husets halva uppsättning tallrikar och glas odiskade under och i min säng, lämnar alla skåpdörrar på vidgavel, beställer pizza mitt i natten, strör smutsiga kläder och handdukar omkring mig, äter upp all mat, kör slut all bensin och när ungarna stressar runt ligger jag i soffan och slöspelar på min telefon. Som socker på bottnet rymmer jag med min eventuella rollator så fort jag har en chans. På mina rymmarstråt ställer jag till med bus : ringer på folks dörrklockor och springer sedan och gömmer mig och skrattar bakom knuten, stjäl äpplen, spionerar på folk genom fönstren, lurar på folk på gatorna. När jag åker fast spelar jag förvirrad. Sedan får ungarna hämta mig, från Hälsostationen eller Polisstationen eller vart de nu för mig, med skammens rodnad blossande på kinderna. ”Gud” vad roligt!

Vår listiga son X har redan hunnit fundera på hur han ska lösa problemet omöjliga- mamma vilket framgår i den här dialogen han och jag hade härommorgonen.

JAG : Jag tycker du ska utbilda dig till pilot! Då kan pappa och jag resa gratis så mycket vi vill.

X : (Skrattar) Aldrig i livet!

Tystnad.

X : Fast jag tror inte mamma behöver oroa sig över att inte få resa tillräckligt… 

Jag lyfter frågande på ögonbrynen.

X : Ja, mamma har ju själv avslöjat att mamma kommer att bli ganska omöjlig när hon blir gammal… Jag betalar gärna mammas resor. Vid närmare eftertanke : Vill mamma vara på resa så där 11,5 månader i året?

Vill jag det? Jo! 1-0 till mig…