Sova tätt ihop

Det var inte så här jag hade tänkt mig det hela. Att vi, han och jag, skulle sova i varsitt rum. Nej, verkligen inte. Jag minns väl hur jag, ung och fånig, överlägset skakade på huvudet åt förhållanden där man inte sov tätt ihop…  

Jag är klokare nu. Man ska inte ha åsikter om saker man inte förstår sig på. Som hur andra sover. Eller inte sover.

Under årens lopp har hans och mina nätter varit utsatta för ganska stor påfrestning. Lägg ihop ett gäng med ungar som lägger sig sent med ett annat som stiger upp tidigt, ett eget behov att umgås med din partner när alla ungar äntligen somnat och strö till sist över lite egna sömnproblem…då har du en röra à Casa Wilenius. 

Men även om våra stökiga nätter ibland nästan ledde till att vi steg upp innan vi ens hunnit gå och lägga oss, så var det inga problem att sova tillsammans. När man äntligen fick sova, alltså. Tvärtom. Det kändes bättre att ha den andra (och ibland en hög med ungar) bredvid. 

Nu har våra ungar blivit så stora och vettiga att de har lagt av med nattsudderiet. Tack och lov. Men trodde du vår nattsömn blev bättre av det? Nej, naturligtvis inte. Det behövs verkligen inga stökiga ungar mer för att nätterna ska bli obestämda… för, hör och häpna, vi klarar så bra av att stöka till det alldeles själva. Att vi inte går och lägger oss i tid (när ska man lära sig det?) är en sak, men det värsta är det där ”såsandet” på småtimmarna… vakna vid 4 eller 5, ha svårt att somna om, somna om just före klockan ringer…  ja du vet. Att han dessutom börjat snarka mer, gör inte saken lättare. 

Så, för några månader sen började jag sova ensam. Det blir bäst så. Att försöka ta sig genom natten så att man är någorlunda återställd nästa dag och dessutom ta hänsyn till en annan blir helt enkelt för jobbigt. Jag vill kunna tända lampan och läsa, hämta en smörgås om jag känner mig hungrig, skriva om jag känner för det eller gräva fram mina spikmattor om det faller mig in… och ifall John Blund är på villovägar, vilket han ofta är.

Vi har det bra som kunnat lösa situationen utan större problem, men jag måste erkänna att jag ser med lite vemod, på den tiden, då sovandet inte var ett åtagande i sig utan något man bara föll i, när det var dags. 

Men det sägs ju att man blir som barn på nytt. Om man har turen att få vara med länge alltså. Ser fram emot det. Han och jag sött sussande tätt bredvid varandra.

Leave a Reply