Livets råaste verklighet


Livets råaste verklighet har verkligen gjort sig påmind de två senaste veckorna. Tack och lov är det ingen av mina närstående som har tagit sista klivet, men illa berörd kan man ju bli i alla fall.

Personligen blev jag extra obehagligt uppjagad när jag insåg att Leena, en bloggare, vars liv med obotlig cancer jag följt, plötsligt lämnat oss. Jag hade tänkt på henne, hunnit konstatera att det verkat ovanligt tyst från det hållet…och så var det där, meddelandet från de anhöriga att hon stilla somnat in. Att dödsögonblicket var fridfullt tröstar mig. Det skulle jag unna oss alla levande varelser och därigenom även de anhöriga, som finns bredvid då det är dags. Vad hjärtskärande det måste vara att läsa hjälplöshet, ångest eller förtvivlan i den döendes ögon. Tror inte man skulle hämta sig så lätt från en sådan upplevelse. Om sedan friden uppstått på konstlad väg (med morfin eller dyl) spelar mindre roll, tycker jag.

Fast jag själv bloggar är det inte många bloggar jag följer just nu, tyvärr. Jag läser mest härs och tvärs. Leenas blogg däremot, hörde till dem jag alltid återkom till. Det fanns något där… att tala om Leenas styrka och förmåga att se de små tingen i livet låter trivialt, jag vet. Ändå var det nog just precis så det var. Jag fascinerades helt enkelt av att hon, trots ”Monstret”, som hon kallade sjukdomen, på riktigt orkade bry sig om naturens skiftningar, böcker, sin trädgård, naturvandringar, god mat… ja sånt. Visst kunde man ana en förtvivlan bakom men det var ändå glädjen över livet som dominerade.

Det verkar vara ett tråkigt faktum att många av oss måste bli ordentligt omskakade för att förstå vad livet egentligen kanske borde handla om. Många som insjuknat i en obotlig, livsförkortande sjukdom beskriver hur den nya situationen plötsligt fått dem att se nya dimensioner i livet. De har lärt sig fokusera på de nära och kära, nuet och det positiva i livet samt att se och njuta även av ”det lilla”. Lite på samma sätt kan man som närstående till en svårt sjuk person lyckas se något positivt bakom sjukdomen. Själv har jag en tapper mamma som levt länge med obotlig cancer. Det gläder mig stort att insjuknandet har lärt mig den viktiga förmågan att inte genast ta ut sorgen på förhand eller låta hoppet gå. 

Men att vara närstående är ändå inte samma sak som att veta att man själv snart ska dö. För att hantera den situationen och kunna ta vara på de sista stunderna krävs ett extra mod och en extra styrka. Det var det modet och den styrkan jag såg hos Leena. Om jag någonsin hamnar i en sådan situation hoppas jag, att jag kan hantera den som hon. Inte falla i hopplöshet och förtvivlan utan försöka leva fullt ut den lilla tid som finns kvar.

Leave a Reply