Svält dig eller gå under

Jag ser dig ganska ofta. I matbutiken eller på hundpromenaden. Ditt slitna, fårade ansikte med den trötta, ledsna blicken. Dina händer när du lastar dina varor på kassabandet är extremt stora och klumpiga i förhållande till din späda kropp. Du packar snabbt och skyndar iväg. När du rastar hunden går du raskt men trots att du inte kan väga mycket är dina steg inte lätta. Inte direkt tunga heller, men det är som om varje steg gjorde ont. Men framåt tvingar du dig ändå. På sjukligt spinkiga ben.

Vi hälsar inte, för egentligen känner vi inte varandra. För många år sen har vi pratats vid i ett större sammanhang, inte länge eller ingående men just så länge att jag vet att du är min ålder och har jämngamla barn. Eller just så länge att jag lyckades skapa något slag av bild av dig. Glad, sprallig och oproblematisk, skulle jag ha sagt då. Men nu? Det jag ser skaver i mig. Vart har livet fört dig?

Naturligtvis kan jag inget veta om vägen du vandrat men däremot eventuellt något om det helvete du befinner dig i nu. Maktlösheten och ångesten hårt kryddad med självföraktet. En monsterkompott som bara måste tyglas, svältas. Svält dig eller gå under. Been there, done that. 

Jag känner inte dig men det hindrar inte mig från att tänka på dig och önska att du hittar en väg ut ur det fängelse du själv har byggt. Liksom jag för länge sen.

Leave a Reply