De lamslagnas skara

Vi människor är verkligen knepiga varelser. Vi är fulla av besynnerliga känslor och egendomliga tankar som styr oss än hit än dit, än upp än ner.

Själv har jag haft en tung höst och vinter där jag vinglat omkring i långa, mörka korridorer med oändligt många dörrar och trappor, som inte leder någonstans. Nu tror jag att jag äntligen hittat ut ur den här innehållslösa labyrinten. Tror säger jag, för man kan ju aldrig veta. Men det verkar som om våren är i antågande, inte bara i kalendern utan även i mitt liv.

Så länge jag minns har jag reagerat med överaktivitet då jag inte mått bra. Jag har skoningslöst drivit mig hit och dit medan jag malt mantrat ”inte tänka, inte tänka, inte tänka”, som om tanken var min värsta fiende. I min bekantskapskrets däremot, finns många personer, som i motsvarande situationer, drabbats av något slag av paralysering istället, ett tillstånd där personen i värsta fall knappt kommit upp ur sängen. För att vara ärlig har jag alltid haft lite svårt att sätta mig in i deras situation eftersom jag själv fungerat så olika.

Döm min förvåning när jag denna gång hittade mig just i ”de lamslagnas” skara. Inte så att jag blev kvar i sängen men så att det krävdes otroligt mycket energi för att mobilisera iväg mig överhuvudtaget. Utom till soffan då. Dit kom jag nog utan större ansträngning. Helst med en chokladkaka eller ett glas vin i högsta hugg. 

Så här på efterhand sett var det säkert en positiv sak att jag fick bekanta mig med ett nytt sätt att reagera. Kanske jag har mer förståelse för andra i framtiden? Alla reagerar inte på samma sätt och samma ”medicin” hjälper inte alla. Hur vi än drömmer om att hitta den allsmäktiga medicinen, helst i form av aprikoskärnor eller superfood, så är vi människor nog för knepiga för sådana lösningar. Tyvärr och till all lycka.

Leave a Reply