Pinsamma telefonsamtal

På veckoslutet lyckades jag banda in ett samtal mellan mig och min man och sedan skicka det till en av mina hundpromenadskompisar. Det var inget pinsamt som avslöjades (tackolov) men det fick mig att minnas några andra gånger då mina telefonklumpigheter inte gjort ungarna extremt stolta över mig.

En av de gångerna lyckades jag skämma ut mig riktigt ordentligt. Åtminstone om man frågar unge X, som klumpigheten indirekt berörde.

Unge X ingick ett tag i en kör-ring, du vet en sådan där ring där du turas om att köra runt en massa ungar till någon hobby. När du är med i sådana har du också flera ”random” telefonnummer sparade på din telefon med namn som ”mamma till S” och ”pappa till K”osv.

Nå, vid den här tidpunkten bestod många av mina kontakter av sådana random-typer och telefonminnet var fullt av verkligt spännande meddelanden där det förhandlades om huruvida jag eller ”Mamma till S” eller ”Pappa till K” kunde ta körtur A eller Ö.

En mycket tidig söndagmorgon sträckte jag mig sömndrucket efter telefonen för att kolla vad klockan var. 04:36. Suck. I samma veva upptäckte jag att jag hade ett oläst meddelande. Det var naturligtvis något jag var tvungen att kolla in den här tiden på dygnet… Minns inte längre vad det extremt spännande meddelandet handlade om och det spelar heller ingen roll i sammanhanget. 

Nå, medan jag drumlade runt på telefonen kom en av hundarna farande, överlycklig över att få träffa mig så här mitt i natten. Med ett glädjeskutt hoppade hon upp på mig och slickade mig i ansiktet. Mitt i allt slask… ursäkta pussande, kunde jag inte låta bli att skratta och fylldes av ömhet för det stolliga djuret som älskade mig så totalt även kl 04:36 en söndagmorgon. ”Äääälskling” viskade jag med morgonhes ömhet medan jag försiktigt föste ner hunden ur sängen. När jag äntligen var färdig med det och skulle sätta tillbaka luren insåg jag att linjen hade varit öppen. 

En iskall våg sköljde över mig. Nej jessus. Vem hade jag i misstag ringt upp mitt i natten?

Med darrande händer kollade jag upp samtalshistoriken med sist uppringda samtal. Och nä… men jo…på riktigt… jag hade faktiskt ringt upp ”Pappa till K” kl 04:37 och med stor sannolikhet hade ”Pappa till K” hört min ömma kärleksbetygelse…Gud vad pinsamt! 

Nervöst svamlade jag ihop ett underligt textmeddelande där jag försökte förklara situationen. Inget svar. ”Pappa till K” hade antagligen stängt av ljudet på telefonen för att inte fler gånger bli antastad av någon ultraladdad ”Mamma till X” som inte hittade någon annan utväg för sin sexuella frustration än att ringa runt till främmande män och hest viska äääälskling i telefonen kl 04.37 en söndagmorgon. Huuups..

Nå, jag fick ett meddelande senare, ett klockslag d å  d e t  ä r  o k att skicka meddelanden till folk man inte känner en söndagmorgon. 

”Ok, jag förstår” och en skrattande emoji. 

Eftersom jag gärna ville glömma hela historien så snabbt som möjligt svarade jag bara en tumme upp.  

Senare, när jag själv kommit över incidenten och kunde skratta åt den berättade jag det för unge X. X tyckte inte det var vitsigt. Nä, inte vitsigt alls faktiskt.

Jag är nog benägen att förstå ungen. Men någon dag skrattar nog även X åt det hela. Tills dess försöker jag undvika att ringa runt till främmande pappor och hest viska i luren.