Om att inte ta ut katastrofer på förhand

När jag var liten var jag väldigt rädd för att mina föräldrar skulle dö, så där som barn ofta är. Men som det känsliga barn jag var, hade jag en tendens att hänga kvar i rädslorna och måla upp den ena situationen värre än den andra.

När jag sedan senare i livet hade två, något slag av livskriser i rad – där samma tendens gjorde sig mycket starkt påmind – hade min pappa och jag oändligt många, långa, terapeutiska och ibland galghumoristiskt färgade samtal där han så småningom fick mig att inse att jag på riktigt har ett val. Jag måste inte måla upp den ena katastrofbilden efter den andra, jaga upp mig över smärtgränsen och därigenom gå omkring med olidlig ångest. Jag kan faktiskt välja att säga stop när hotbilderna vill ta överhanden. 

Även om dina och mina inre hotbilder kan se väldigt olika ut har vi ändå ofta det gemensamt att de faktiskt kan förverkligas. Endel av oss utsätts också för den prövningen på riktigt. Men, trots det, så tror jag att dummaste man kan göra att baka upp helvetet på förhand och eventuellt ”förstöra” livet för sig och sina närmaste med sina rädslor. Våra hotbilder kanske aldrig förverkligas eller om de gör det klarar man sig kanske bättre än man var rädd för.

Att inte ta ut sorg eller katastrof på förhand är kanske en självklarhet för någon, både tankemässigt och praktiskt. Men så är det inte för alla. För personer som jag kan det i praktiken lätt bli lite si och så. Ett visst mått av oro för framtiden är naturligtvis bara sunt att bära. Som människa kan man inte gå omkring som en bekymmerslös labrador i en värld som vår. Men det är när oron heter konstant ångest och skär vingarna av livet som man måste tänka om.

Idag, fredagen 20.11.2020 fyller min fina, intelligenta och roliga pappa 88 år! Han har lärt mig många viktiga saker och är, med hans egna ord sagt, som ”en stor, varm sten” i mitt liv. Han själv lever faktiskt som han lär, med orubblig envishet!