Ett spännande liv bland tjuvar och troll

Som endel av er redan vet så jobbar jag för tillfället bl.a med att planera Deckarklubbar för barn. Det är nog det roligaste jobbet man kan ha. Däremot är ersättningen ingenting jag ens i misstag smäller med hängslena med så att de spricker… men det är en annan historia.

Att planera deckarklubbar har fått mig att dyka in i bl.a fingeravtryckens, signalementens, fantombildernas, brottsplatsernas och förklädnadernas intressanta värld. Jag har också blivit bättre på att använda ett layoutprogram och får använda min fantasi ganska friskt. Eftersom jag dessutom tillbringar en del av dagen i den fiktiva staden Lilleville där busarna ställer till med oreda stup i kvarten har jag säkert också blivit mer medveten om vad busarna kan hitta på. 

Häromdagen fick jag verkligen nytta av mina nyvunna detektivinstinkter. För en unges del har jag på nätet sålt legokonstruktioner. En kund var intresserad av en produkt och vi stämde träff hos oss en viss dag en viss tid. Kunden hade då fått vår exakta adress. Inget konstigt alls. Nå, hur som helst blev det inget köp den dagen för kunden hade hamnat på övertidsjobb. Sedan började ett evinnerligt spekulerande hit och dit om vilken dag och vilken tid som passade. Det bestämdes tider som ändå avbokades pga jobbsaker. 

En morgon när jag råkade snubbla in på konversationen på nytt insåg jag plötsligt att kunden hade rett ut exakt vilka tider jag just den dagen skulle fara och komma… Då, mina damer och herrar vaknade DETEKTIVEN i mig!

Nu är det kokta fläsket stekt, tänkte jag och författade ihop ett finurligt svar där det via det ena och det andra kom fram att vårt hus aldrig står tomt och att vi har 4 vakthundar. Att dra till med just vakthundar var väl kanske lite att ta i när man har 4 labradorer men annars stämde det nog alltihop.

Eftersom jag faktiskt var på väg bort med mina skrämmande vakthundar och inte ville avboka mitt program pga någon töntig liga som härjar i trakterna, anställde jag två av våra redan vuxna ungar att övervaka huset noga. Jag spekulerade i att lämna Ingegärd, labradoren med de största vaktinstinkterna, hemma med ungarna men hade inte hjärta att lämna henne där när de andra skulle på ”fest”, dvs långpromenad. Istället instruerades ungarna noga med att inte öppna dörren om någon ringde på samt att sitta vakt på verandan och titta på TV. Alla dörrar låstes och porten stängdes efter mig för säkerhets skull och jag såg redan framför mig hur jag senare med förstoringsglas skulle undersöka bilspåren som rånarligan lämnat efter sig.

Under hela den långa hundpromenaden, som tog 1 timme och 45 minuter, hade jag noga koll på min telefon. Ungarna kunde ju behöva ringa och få råd eller så där. Väl hemkommen satt en av ungarna plikttroget på verandan och tittade på TV med en stor mugg varm glögg. Inget annat hade inträffat än att grannarna hade farit och kommit, som de brukar. 

”Nå, jag har väl skrämt bort hela ligan för tid och evighet”, tänkte jag nöjt.

På kvällen fick jag ett nytt meddelande av legokunden. Hen kunde komma onsdag kl 11:15. 

”Där ser du, skrattade en av ungarna. Här har du regisserat en föreställning så det står härliga till och så är det bara stackars Olga, 34 år  (mor till Igor 7 år och Sergei 5 år) med ansträngd ekonomi och ett fruktansvärt livspussel med ungar och stressigt jobb som förtvivlat redan nu börjat söka billiga julklappar… som tagit kontakt…”

Nja…vi får väl se. Men något lär jag väl få veta kl 11:15 imorgon, vilket jag väntar på med spänning. Om inte annat så får jag veta hur Olga ser ut. Men jag lovar att rapportera allt som finns att rapportera!