Att kunna uppföra sig vettigt

 

Det är bra att kunna uppföra sig någorlunda vettigt i vuxen ålder. Jag har aldrig varit någon mästare på det, men de senaste åren har jag faktiskt varit rätt så nöjd med mig själv vad det gäller den saken. Så det så! Jag skrattar ungefär när det är meningen, pratar om sånt som det är ok att prata om, är förmögen att mingla (om jag är på gott humör) och har dessutom lärt mig hålla masken en smula. 

Men under de senaste veckorna har det faktiskt skett en förändring… till det sämre. Men, trots situationens allvar, tröstar det mig, att jag har märkt förändringen alldeles själv och dessutom vet orsaken. I mitt fall, ser du, heter orsaken världens-gulligastemulligaste-lilla-labradorvalp. Sådana  (or-)saker sätter lätt griller i huvudet på folk.

Vi har haft en underbar sommar. Finns det något härligare än att njuta av denna härliga årstid, både på land och till havs, samtidigt som man gullar med en liten hundbebis? Nja, jag tror faktiskt inte det. Och är man en hundpedagog och sätter tydliga gränser på rätt sätt… så är det ju faktiskt rena rama idyllen.

Eller…nå… ja…öööh… nå…visst blir det ju lite stökigt ibland…  t.ex. när bebisen väcker dig kl 05:30 den nittonde morgonen i rad och du yrvaket vinglar omkring på gården i mannens skrynkliga och urtvättade morgonrock… eller när hon bajsar ner vardagsrumsmattan så att den får åka till avstjälpningsplatsen… eller när hon har monster-rally så att alla, inklusive grannkatten, flyr hals-över-huvud… eller när du plockar ut henne ur kylskåpet för 117:e gången… eller när hon stjäl wc-borsten och rusar runt i huset med den så att det stänker ”bajsvatten med kisslukt” över hela huset… eller när hon lyckas dra ner din käraste ägodel, ”Bonniers synonymordbok” och river sönder hela bokryggen samt de 127 första sidorna… eller när du kommer till apoteket med valpen hängande i byxbuntarna för att du inte har fått loss henne…. 

”Det här är nog den sista hundvalpen vi kommer att ha”, säger jag tröstande till min min man när han försöker komma iväg till jobbet utan att falla huvudstupa i trappan när den lilla tossingen hänger i hans väska… men när han äntligen lyckats krångla sig ut genom dörren, utan att lilla gullsingen blir slarvsylta, tar jag upp datorn och surfar av och an på olika sidor med ”labradorvalpar till salu”… för…ja… för valpar är ju iiiiiiiik…. sååååå…. hääääärliga!

Att ha hundvalp (eller kattungar, igelkottsbebisar, griskultingar….) tar lätt fram de mest prilliga drag i folk man kan tänka sig. För inte kan man väl påstå att man är vettig när man:

-sjunger ”Ingen panik här kommer Torsten med borsten…” inför alla som bara råkar befinna sig i närheten, när hundvalpen kommer störtande med toaborsten i full fart? 

-upprepar ”oj oj ojdå, har stooooora fästingen varit sååååå stygg och sugit sej fast i lilla bebban?” medan man tillsammans med tre andra familjemedlemmar f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t försöker få bort det enorma odjuret på 1 mm…

-ömt utbrister ”Nämen vem är det som dricker?” varje gång mumsipumsingen ställer sig vid vattenskålen 

-piper ”voj gulle” typ vid varje rörelse sötnosen gör 

eller

-fånropar ”Var är mammas bebis?” från ytterdörren så att alla grannar, som annars också har tappat förtroendet för hela familjen för länge sen (och säkert släkten också för den delen), börjar längta efter den dagen då flyttfirman Viktor Ek (om den nu finns längre?) kör in sin lastbil på gården.

Det gläder mig i alla fall att jag inte är den enda som tappat koncepten här, hela halva familjen bär ju sig konstigt åt så fort lilla homsipomsingen är i närheten. Och dessutom blir hon ju större hela tiden och i samma takt blir vi precis lika underbart sansade vi alltid varit… 

…tills någon eventuellt får för sig att skaffa en bebis till. Vi har ju trots allt bara tre hundar nu. 

Leave a Reply