När skolan blir en mardröm

En av våra ungar ska troligtvis byta skola. Det är inget dramatiskt med det egentligen, men för oss är det en lättnad. Det är inte så att det har hänt något världsomvälvande hemskt i den ”gamla” skolan, men tillräckligt för att man, som närstående, har höjt på ögonbrynen en och annan gång.

 I och med den här situationen och den stundande skolstarten, tänker jag med tungt hjärta på de barn som, av en eller annan orsak, har ångest för att gå till skolan. Nu tänker jag inte på dem, som spänner sig, men ser fram emot skolan ändå. Inte heller tänker jag på dem som är skoltrötta eller på dem som någon gång känner sig överkörda eller ensamma. Nej, jag tänker på de barn vars skolgång är en mardröm. En mardröm fylld av ensamhet och rädsla. För de barnen finns. Tyvärr.

Eftersom barnet, till sin natur, är egoistiskt och självupptaget uppstår det automatiskt konfliktsituationer i skolmiljön. Barn kör lätt över varandra, sårar och lämnar utanför utan att riktigt förstå det själv. Jag vågar påstå att vi alla både kört över och blivit överkörda någon gång. Sådana upplevelser kan naturligtvis vara traumatiserande, men samtidigt blir de en viktig del av vår sociala utveckling, om de blir uppredda på ett tillräckligt bra sätt, med eller utan de vuxnas hjälp. I bästa fall får upplevelserna oss att växa till individer med större empatisk fattningsförmåga. Men, när utanförskapet blir övervägande och barnet möts av hån och hot… då blir skolgången en mardröm.

Häromdagen var jag inne på en en ung kvinnas blogg. Hon skriver om den djupa depression hon föll i efter att ha mobbats ”sönder” i skolan. I den bästa av världar händer inte sånt. I den bästa av världar lever man inte heller ett konfliktlöst liv utan smärtfyllda upplevelser. I den bästa av världar får man lämpligt mycket motgångar/framgångar och möter hela skalan av känslor från djup besvikelse till yr glädje.

Som förälder tänker jag naturligtvis även på föräldrarna till de utsatta barnen. Om jag känner obehag för att skicka iväg mitt barn till en skola där det inte är så bra… hur skulle det inte kännas att skicka iväg mitt barn någonstans där jag anar att barnet kanske far riktigt illa? Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag aldrig behövt uppleva det.

Leave a Reply