Vi har alla våra stötestenar

Såg en snutt av en dokumentär på TV en dag. Den handlade om en klinik för kvinnliga alkoholister. Tyvärr kom jag in mitt i programmet och var tvungen att sluta titta strax därefter men det lilla, jag trodde mig lyckas fånga, var intressant. Kliniken hade mycket stränga regler men som jag förstod det, var de absolut nödvändiga för de alkoholiserade kvinnornas tillfrisknande. 

Orsaken till att någon blir alkoholist är naturligtvis en mångfacetterad process men enligt klinikens filosofi fanns det många gemensamma drag i kvinnorna. De hade svårt att sätta gränser, att skilja på du och jag samt hade en tendens att hellre sköta andra istället för sig själv. De lärde sig gränser bl.a genom att de aldrig fick stiga över tröskeln till någons annans rum utan att bli inbjudna och att koncentrera sig på att sköta sig själv med olika förbud. De fick t.ex inte ens fläta varandras hår.

Svårt att sätta gränser, skilja på du och jag och ägna mest tid att sköta andra…Gulp! Det var ju mig hon pratade om. Trots att jag inte har missbrukarproblem har jag så mycket gemensamt med dessa kvinnor. 

Jag är en utpräglad vårdare till min natur och redan som barn var jag utrustad med stark ansvarskänsla och en stor dos empati för de svagare. Det var inte precis i misstag som jag blev storfamiljsmamma, om man säger så. Mina vårdarinstinkter har jag odlat sen jag var sju, då jag fick mitt första marsvin. Under årens lopp har det blivit många marsvin, gerbiler och hundar. Och barn förstås. Fem stycken faktiskt. Däremot har jag lyckats hålla mig borta från vårdyrket. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men jag har mina aningar.

Min man och jag har haft många roliga men tuffa år med ungarna. Läget är inte lugnt nu heller, men nu känns det som om man kan andas i alla fall. Åtminstone mellan varven. Det första barnet har flyttat ur boet och följande är på väg. Det yngsta är redan 11.

Själv kommer man sist, om man kommer alls”, sa min man ganska träffande, mitt i den mest hektiska perioden av våra liv. Och han hade ju rätt. Det mesta vi gjorde var på andras villkor. Under de mest hektiska åren tror jag faktiskt att jag, knappt reflekterade över egna behov. Jag ”kom inte alls” helt enkelt. Några år senare funderade min man och jag på allvar att vi skulle bli fosterföräldrar. Delvis för att vi trivdes med barnlivet men säkert också för att det, på sätt och vis, hade känts enkelt. Enkelt att fortsätta leva på andras villkor. Men med facit i hand var det nog bättre att vi aldrig tog det steget. Både för oss själva och alla andra. Det går ju an att leva helt på andras villkor en kortare period, men någonstans går väl en gräns för de flesta.

Efter år av positiv ”uppoffring” inser jag nu, mer än någonsin, hur lång väg jag har kvar till ett liv där jag inte automatiskt planerar allt efter andras behov. Kompromisser kommer alltid att höra livet till men att vara medveten om var man själv står är viktigt. Att skilja mellan du och jag, liksom. 

Vi har alla våra stötestenar. De här är mina.

Nu har jag fått lite egentid. Nu måste jag återgå till att umgås med barn, valp, hundar…

Leave a Reply