Vi har alla en punkt där vi brister

Jag älskar att se och läsa deckare. Det är härligt att upptäcka en ny TV-serie eller en ny deckarförfattare och veta att man har många delar, säsonger eller böcker kvar att njuta av.

Tyvärr finns det mycket som jag upplever som smörja i denna genre. När de psykologiska aspekterna drunknar i den geniala intrigen och det frossas i utstuderad grymhet har jag redan stängt av TV:n eller avslutat boken. Många av de populäraste serierna har dessutom alltför onyanserade beskrivningar av huvudpersonerna för att det ska bli tillräckligt givande. Jag är t.ex. totalt ointresserad av det renodlade monstret eller psykopaten, som förövaren ofta framställs som. Det är sällan man dyker in i psykopatens huvud, psykopaten anses ofta född ond och då blir frågan ”varför” onödig. Psykopatin blir ett svar i sig. Men det räcker inte för mig. För jag tror inte på medfödd ondska. Gör man inte det är frågan ”varför” alltid viktig att ställa.

Mitt behov att förstå är ett personlighetsdrag som även syns i mitt vanliga liv, i alla fall så länge jag inte är för personligt insyltad. Jag, liksom säkert många andra, tappar lätt lusten att försöka förstå min omgivning om jag blir sårad, nonchalerad eller överkörd.

Minns du mordet i Ekenäs förra midsommaren? Jag antar att tragedin har etsat sig in i ganska många av oss finlandssvenskar, av olika anledningar. Så även i mig, fast jag på intet sätt  var känslomässigt inblandad. Däremot har jag har träffat förövaren och uppfattade honom som mycket trevlig.

Hur som helst. Några månader efter tragedin hade jag ett samtal med en person, som vi kan kalla A. A hade en, i mitt tycke, alldeles för nyanslös bild av den unga mannen i Ekenästragedin. Varför vi kom att tala om hela ämnet minns jag inte, men jag sade att jag skulle vilja förstå vad som hänt i förövarens huvud.

”Det finns ingenting att förstå, förövaren var en narcissistisk psykopat!”, sade A och skakade på huvudet.

Narcissistisk psykopat? Jaha? Jag sa inget först – och inget heller sen. Jag sa inte vad jag tänkte… att jag upplevde att förklaringen var lika uttömmande som om A påstått att förövaren var Häxan i Hans och Greta.

I detta skede vill jag klargöra vad jag menar med att förstå. Eller snarare vad jag inte menar. Att förstå betyder inte att man accepterar förövarens handlingar. Det betyder bara att man istället för att monsterförklara personen ser den som en människa vars inre, av olika orsaker, trasats sönder. Att förstå betyder inte heller att man skuldbelägger offret istället. Absolut inte. I verkligheten är det säkert ytterst sällan som offret har provocerat fram situationen. Händelseförloppet har istället eskalerat genom förövarens eget personliga sammanbrott. Det är vägen dit vi måste försöka förstå, så gott det går. Kanske det hjälper oss att undvika någon tragedi i framtiden?

Ett helt eget kapitel är känslomässigt inblandade anhöriga. På både offrets och förövarens sida. De kanske varken kan eller vill förstå, av naturliga skäl. Det tycker jag inte heller att man ska kräva. Men vi andra, som inte tvingas leva med smärtan, ångesten oh skuldkänslorna resten av våra liv, måste väl kunna hålla oss till ett objektivare perspektiv?

Fast jag inte tror på medfödd ondska tror jag visst att det finns personer som föds med en nedsatt förmåga att känna empati eller med lägre emotionell intelligens. Men i rätt miljö kan de säkert utveckla sitt sinne för rätt och fel, åtminstone i den grad att de kan fungera med andra människor. I en negativ miljö däremot, kan säkert oreparerbara skador uppstå.

Bara en sak till. Sen får det räcka för idag. Jag tror att det viktigaste av allt är att vi aldrig ska glömma att varenda en av oss, i en tillräckligt pressad situation, kan trasas sönder med ödesdigra handlingar som följd. Naturligtvis är vi olika även här, både i hur mycket press vi klarar och vilka handlingar vi drivs till i extrema situationer. Men gemensamt för oss alla är att vi har en punkt där vi brister.

Ha det bra i mörkret.

”Vi sitter kanske inte i samma båt men havet är det samma” -Jörn Donner