Yrke – kaoskapten

Som 5-barns mamma behöver man verkligen inte jobba heltid utanför hemmet för att få tiden att gå. Man får så att säga ett heltidsjobb på köpet. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig hade kunnat föreställa mig att det är mycket jobb med en storfamilj. Idag, då den yngsta redan är 10 och den äldsta bor själv, är kaosnivån ”en fis i vinden” jämfört med hur det var för t.ex. 8 år sen… behövdes en kapten med utomjordisk energinivå och 100% beredskap att lotsa den virriga skocken åt någorlunda rätt håll… nu finns visserligen kaptenstjänsten kvar men skeppet går inte på grund om jag stänger ögonen för en liten stund.

Jag jobbar som kaoskapten mer eller mindre på heltid

  1. …för att min yttre tillvaro kräver det (barn, man som reser mycket, hundar, marsvin, hus, båt och jobbet utanför hemmet)
  2. …för att min inre tillvaro, med tendenser till själslig berg-och dalbana och vimseri, kräver det.
  3. …inte alltid för att jag måste utan för att jag även njuter av att bringa ordning i oreda.

Jag antar att de flesta av oss älskar att drömma, planera, sätta upp delmål och nya mål för våra liv. Visionerna ger oss en riktning i en annars lätt kaotisk tillvaro. Men endel av oss älskar det mer än andra. Jag hör till dem. Det bästa jag vet är att skriva listor, organisera och dra upp riktlinjer för min (och ibland även andras) verksamhet….  Eftersom jag är som jag är ligger det nära till hands att tro att jag är en väldigt strukturerad person till min läggning, en person som klarar av hur mycket kaos som helst. Så är tyvärr inte fallet. Så här oss emellan; jag är egentligen en drömmande fladdrare som har lätt för att tappa bort mig i röran.

Mitt smått kaotiska inre kräver riktlinjer i vardagen men också ordning och reda helt fysiskt. Jag har svårt att stå ut med stökighet, att städa och sortera hör till de mest terapeutiska saker jag kan göra.

”Måste du städa vart än du kommer?”, frågade ett av våra barn en gång när vi tagit iland på en ö och jag släpat ut borstar, hinkar och trasor och skurade måsskit från klipporna så guanon yrde. Jag stannade faktiskt upp några sekunder, begrundande frågan och pussade ungen innan jag kastade mig över skurborsten igen. Det var svar nog. Eller åtminstone frågade han inget mer.

Min man och jag är väldigt lika varandra i vissa saker, väldigt olika i andra. När det gäller kaos kontra kontroll är vi totala motsatser. Där jag kräver ordning omger han sig med en röra som inte liknar någonting. Jag kallsvettas och får nervösa ryckningar när jag ser hans bil eller arbetsutrymmen och rör mig på gränsen till psykisk kollaps när han öser ner sina tillhörigheter i kassar som han placerar än här än där. Där jag ”inte tycker det är så noga”, t.ex i matlagning och renovering, använder han riktigt teskedsmått, följer instruktioner och gör noggranna (för att inte säga petnoga) grundarbeten…Våra olikheter skulle lätt kunna leda oss in i en oändlig diskussion med temat ”jag är noga men du är petnoga”. Så går det också ibland. Men för det mesta kommenterar vi varandra endast retsamt och har överseende med de brister vi tycker oss se i den andra.

Men… nu får det faktiskt räcka för idag. Jag har pladdrat på nog om mig själv och oss. Medan jag har gjort det har kaoset sakta spridit sig… nu är det dags för kaoskaptenen att tömma/fylla tvätttmaskin/diskmaskin, städa undan middagsmaten, mata djuren, jaga bort endel av flocken från TV/dator, bära in ved och tända brasan samt organisera morgondagen.

Ha en skön helg!

Leave a Reply