Nu får jag ta och skärpa mig! Det duger inte med enbart horoskopinlägg och annat trams och sedan tystnad… Problemet är bara att jag har haft så mycket att göra att jag inte ens hunnit fundera på bloggen. Idag finns det inte mycket till humor i mitt inlägg. Men du får gärna läsa det ändå.

I och för sig älskar jag att ha mycket på gång, precis som nu. Tyvärr består en alldeles för stor procent av hålligånget av handla-kocka-föra-hämta, tvätt-, städ- och disk-komponenter i en storfamilj. STOR SUCK! Den lilla tid som blivit över har jag använt på endel projekt som väntar på att någon ska dra dem vidare…Vem anmäler sig som frivillig? Arbetet går ut på att göra det jag inte orkar/har tålamod med.

Man kan inte påstå att jag är en utpräglat målinriktad person. Då skulle jag väl ha gjort någon form av karriär för länge sen. Däremot är jag nästan löjligt beroende av en övergripande målinriktad idé, i stort sett allt vad jag gör. Om det är någonting som gör mig rastlös så är det att bara drälla omkring i största allmänhet. Endel drömmer om semester där man ”bara kan vara”. Jag förstår tanken på något plan men för mig låter en sådan semester som en mardröm, i synnerhet om det betyder att man bara ska ligga på en strand samt äta och dricka gott. Hu! En sådan planlöshet driver mig till vansinne.

För barn – däremot – tror jag att det är jätteviktigt att just drälla. Tyvärr är de flesta barns tid organiserad från morgon till kväll och det lämnas väldigt lite rum för den fria leken (= aktivitet som inte är planerad eller direkt styrd av en vuxen). Jag håller fullständigt med barnpsykiatern Jari Sinkkonen som säger ungefär så här : ”barn ska få rusa runt i skogen med snoret hängande och leka lekar som varken har huvud eller ända”.

Under årens lopp har en massa ungar drällt hemma hos oss. De har byggt kojor (några gånger i komposten faktiskt!), lekt ”krig”, ordnat OS i all världens konstiga grenar, gjort filmer, spelat teater, skrivit tidningar… ja ni vet. Ställt till med ett härligt kaos, helt enkelt! Men tyvärr har det under 10 år skett en förändring. Dagens barn är inte bara överprogrammerade. De är också besatta av skärmspel. För många, till all lycka inte alla, leder det till att de inte har någon fantasi. De förstår sig inte på att leka! Jag påstår inte att ungarna inte gärna spelade skärmspel för 10 år sedan. Nej. Visst fick man som förälder kämpa mot spelen då också men inte som idag! Då körde du ut ungarna och sen sprang de omkring med snoret hängande. Idag kör du ut dem och de hittar en annan skärm och ska bara titta på en sak, en filmsnutt, lyssna på musik…. inget snor här inte. Man vill ju inte klotta ner skärmen…. Nej. Ungarna idag förstår helt enkelt inte att ingen skärm betyder INGEN SKÄRM!  Jag förstår mycket väl föräldrar som inte ”orkar” kämpa längre. Det känns ju som att slåss mot väderkvarnarna!

Jag undrar bara hur det ska sluta… sen när vi äntligen insett följderna. Måste vi ta till obligatoriska kurser i lekande för barnen? Eller lekterapi för barn utan fantasi?