Den tröstesamma sagan om Rolfie

Jag känner mig apa med muskelvärk och halsont. Tyckte synd om mig igår men idag roar jag mig med att ligga i sängen och skriva… I mitt förra inlägg skrev jag att jag tycker om att namnge saker. Jag tycker också om att besjäla ting. Här får du ett smakprov på det… Haha!

Har du en dammsugare hemma? Vilken idiotisk fråga, eller vad? Klart du har. Det har väl alla. Folk klarar sig helt enkelt inte utan. Har du någon gång funderat över livet ur din dammsugares perspektiv? Inte? Jag gissade det. Därför låter jag nu Rolfie berätta sin historia.

Hej. Jag heter Rolfie. Jag är liten och kompakt och på det sättet inte speciellt uppseendeväckande. Men min färg är ovanlig för jag är orange. Nyansen är gräll men fin! Tre hem har haft äran att öppna sina dörrar för mig. Tyvärr var det bara det sista som förstod att det var en ära.

Min första bostad och arbetsplats var hos prilliga tant Esther och hennes, om möjligt, ännu prilligare gubbsing Valdemar. Största delen av tiden tillbringade jag i en mörk och tråkig skrubb där jag drömde om dammråttor, sand, hundhår och brödsmulor. Min innersta längtan, att känna mig utvald, fick jag svälja. Valdemar hade gett mig i present till tant Esther men hon tyckte aldrig om mig. För det var inte hon som hade valt mig.

Eftersom mitt liv kändes tomt och meningslöst fick jag roa mig med att lyssna på KnäppKajsas och KnasKalles pladder. Mest var det tant Esther som pratade. Om väder,  väninnan Ruts tokigheter, Valdemars fotsvett, reumatismen, inbrottstjuvar och ”all världens elände”. Valdemar hummade och mummade. Ibland kunde han klämma ur sig välanalyserade och  -formulerade repliker som ” Solen skiner idag!” eller ”Fasiken vad det kliar på ryggen”. När han var på sitt spralligaste humör serverade han ordspråk på ”löpande band”, typ ett i timmen.  De var varken träffsäkra eller intelligenta. Du kanske förstår att jag inte hade så mycket utbyte av babblet men ibland var det riktigt livat. Men det bästa var ändå när det blev gräl. Då var det riktigt extra roligt!

Tant Esther älskade att kommendera.

”Valdemar!” , skrek hon med sin gälla, spruckna stämma. ”För ut soporna. Nu!”

Och Valdemar gjorde som hon sa. Oftast. Men till all lycka inte alltid. Jag, som inte annars är speciellt talför kunde inte låta bli att mumla i mitt skåp.

”Visa henne Valdemar! Ryt till. Säg att det får vara slut”.

Valdemar måste ha hört mig för ibland satte han sig faktiskt på tvären. Då trotsade han henne som ett barn trotsar sin förälder.

”Jag gör som jag själv vill!”, kunde han fräsande spotta ur sig.

Just då var jag faktiskt glad att jag satt inne i mitt skåp för jag ville ju inte bli nedsölad med hans dregel. På den tiden hade jag inget paraply heller.

I det här stadiet brukade jag skratta högt inne i min skrubb för jag visste hur det skulle gå sen. Valdemar skulle bli 5 år och kasta apelsiner i väggen eller tallrikar på golvet.  Tant Esther skulle då demonstartivt ta telefonen och ringa till dottern och jämra sig över hur argsint och hopplös gubben var ”nuförtiden”. Dottern var Valdemars ögonsten och så fort hon svarade i andra ändan lugnade han ner sig. Sen satte han sig i sin favoritfåtölj och muttrade resten av dagen och tant Esther tog fram mig för att suga upp tallrikssmulorna mellan skärvorna.

När tant Esther fått nog av mig skänkte hon mig till sin dotterdotter Brita som just hade flyttat hemifrån och nu studerade juridik. I Britas hus hade jag ingen egen skrubb utan stod alltid framme i köket. Det kunde ha varit roligt men problemet var att hon aldrig var hemma. När hon var hemma så satt hon och kuttrade med någon eller någonting i sin knaperdosa. Det var så umsigt och pumsigt att jag äcklades. Någon enstaka gång fick hon ett skov och drog runt med mig och sökte dammråttor i sin våning men för det mesta satt hon på något inpyrt bibliotek och försökte ordagrant lära sig vad som stod i de stora böckerna. Jag satt ensam och led. Jag hade inte ens något att skratta åt. För att vara ärlig så tror jag att jag insjuknade i något slag av depression. Ingen ville ha mig och ingen behövde mig.

En dag kom Brita hemsläpande på en pojkstackare som såg ut att ha tillbringat hela sitt liv bakom mammas bokhylla. Dagen efter flyttade BokhyllsBertil in. Jessus ändå! Han hade med sig en egen städapparat. Brita menade att de kunde ge bort mig eftersom jag var så ful. Jag tog ganska illa vid mig faktiskt. Men vad kunde jag göra? Jag fördes till ett lopptorg för försäljning.

En dag kom det en en glad kvinna in på lopptorget. Hon sökte en dammsugare och fastnade för mig direkt. Hemma hos henne fanns det jobb må ni tro! Kvinnan hade massor av barn och alla möjliga pälsbeklädda varelser i olika storlek och format. Ingen av dem gjorde något annat än drog in sand, rörde runt och grisade ner. Underbart! Jag tror faktiskt att jag blev hennes bästa vän. Jag rullade efter henne som en nyförälskad apelsin i ett snöre, dag ut och dag in. Ååh, vad jag njöt av livet!

Äntligen kände jag mig viktig. I det här hushållet var det dessutom konstant hålligång och mycket roligt att titta på och lyssna till. Jag brukade ligga och skratta högt på nätterna när jag funderade på vad som hänt under dagen.

Det bästa med kvinnan var att hon faktiskt kallade mig Rolfie. Jag blev någon. Nu är jag ju inte så dum att jag skulle ha inbillat mig att hon skulle ha valt mig istället för mannen, som ibland uppenbarade sig i huset. Nej hon älskade honom. Hon älskade också de grisiga, skrikande barnen och de underliga håriga varelserna hon släpat hem. Men hon älskade mig också, på något sätt.

Jag klagar inte över mitt liv. Tvärtom. Jag fick till slut leva ett dammsugarvärdigt liv i den glada familjen. När kvinnan upptäckte att jag inte riktigt orkade jaga dammråttor mer  lät hon mig vila. En dag förstod vi båda att det var över. Då skickade hon mig till dammsugarnas himmel.Jag saknar henne ibland. Men främst av allt är jag glad över att hon gav mig en mening. Alla varelser behöver det. Också Plåtvarelser.

Ja, nu har du fått lära känna Rolfie – genom mig. Att se livet ur ett annat perspektiv en gång lönar sig.

När man går ska man alltid säga tack och förlåt.

Tack för att du orkade ända hit. Förlåt för att jag är så stollig. Jag rår inte för det!
Ta vara på dig själv och din dammsugare!