Hallonbacken, Häxornas Skog och s/y Glädjen

Tror du på reinkarnation? Det gör inte jag. Tyvärr. Men om jag hade trott så skulle jag ha trott mig ha vetat att jag skulle ha varit präst i mitt tidigare liv. Oj, det blev klumpigt! Men du förstår vad jag menar. Det är inte heller så att mina prästmisstankar uppstått för att jag äntligen haft en religiös uppenbarelse. Tyvärr. Det är mycket mer trivialt än så. Jag tror helt enkelt att jag har varit präst för att jag älskar att

• predika
• agera präst på marsvinsbegravningar
• döpa

Mina predikningar är varken djupsinniga, associationsrika eller svårtydda. Nej. De handlar faktiskt egentligen bara om att du skall tro på din mamma. Åtminstone så länge du bor hemma. Om din mamma tycker att det är viktigt att du röjer i din svinstia, borstar tänderna samt går och lägger dig före du ska stiga upp… ja, då gör du helt enkelt det! Punkt och slut. Naturligtvis är alla mammor olika. En kanske tycker att det är viktigt att du ringer Tant Agda, som du aldrig har träffat, och tackar för de fina uppläggningsfaten du fick på din 9-årsdag medan en annan tycker att du ska tala om för Gustaf att han behöver stöd av en psykolog för att han hällde vatten i lill-Kalles byxor så att kalsongerna frös till is på vintern. Hur som helst. Livet är fullt av möjligheter. Men din mamma har oftast rätt i alla fall.

Den här vintern har vi haft två plötsliga och tragiska dödsfall i vår marsvinspopulation. Mycket tråkigt. Eftersom ingen ännu hade tillträtt prästämbetet erbjöd jag mig att ta den tunga rollen. Det uppfattades som en storsint uppoffring. Åtminstone av mig. Mitt första uppdrag var att utse min man till gravgrävare, korssnickrare och stenbärare. Eftersom han tycker om att vara handlingskraftig rent konkret så passade uppgiften honom bra. Jag tror han helt enkelt känner sig häftigare i stövlar och i en svettig gammal tröja än i prästkappa. Det unnar jag honom. Jag måste säga att jag klarade mitt nya ämbete ganska bra trots att jag rördes till tårar över mig själv och mina ord när jag kom till ”Av jord är du kommen…”. Det är sällan man får tillfälle att uttrycka sig så storartat!

Nå. ”Jag älskar att döpa” låter ju helt befängt. Vad menar jag med det?Jo, jag älskar att hitta på (nya) namn på ställen/föremål/människor… Jag vet inte var du och dina vänner går när ni är ute med era hundar men jag går i ”Häxornas skog”, ”Farliga skogen”, ”Snåriga Buskaget ” ,”Dystra Skogen”  på ”Maskrosängen” eller ”Vidsträckta Ängen”. Ibland klättrar jag på ”Heta Berget” eller i ”Klippiga Bergen”. För att det inte skall bli något missförstånd nu så upplyser jag dig om att mina klippiga berg inte ligger i Klippiga bergen, om du förstår vad jag menar. På sommaren tar jag motorbåten till  ”Kottskär”, ”Grillskär” eller ”Bergholm”. Alla de här är fantastiska ställen! Har du varit där? Inte? Nej ser du. Det fina med kråksången är det att bara är jag och enstaka nära och kära som har varit där. Vi är upptäcksresande i en egen värld!

Har du många omedvetna, stora drömmar? Jag tycks ha det. En av dem gick i uppfyllelse när vi köpte ett sommarställe för 13 år sedan. Det sagolika var att jag fick äran att ge den nya utbrutna tomten ett namn. Officiellt alltså. Eftersom där fanns massor av hallonbuskar så döpte jag den till Hallonbacken. Fint va? Vem vill inte bo på Hallonbacken? Någon som inte gillar hallon? Kan sådana ens existera? Tyvärr och till all lycka har vi inte kvar stället. Vi sålde det några år senare pga av bristande energi och intresse. Men ”Hallonbacken” finns kvar på något papper i något sunkigt kontor.

Istället för Hallonbacken, med världsalltets tjusigaste namn, köpte vi en segelbåt med universums nästan ruskigaste namn. Åtminstone enligt mig. Trots namnet, är båten, eller egentligen renoveringsobjektet, min mans ögonsten! Det är direkt störande ibland. Han vill t.ex inte att jag ska vara med och modernisera den fast han skulle behöva all hjälp han kan få. Jag börjar misstänka att han misstror min praktiska förmåga. Eller så har han något annat fuffens för sig. Vad vet jag. Han säger det inte direkt men när jag föreslår att jag ska vara med och slipa och måla eländet så börjar han irra med blicken, komma med bortförklaringar som att ”du har nog tillräckligt mycket att göra som det är, stackars du”. Det är nästan så att han gråter en skvätt över mitt trista öde. Om jag fortfarande insisterar med att erbjuda hjälp i form av min händiga begåvning säger han ”jo det går bra sen”. Sen alltså. Men sen har inte kommit än.

Egentligen tycker jag att vi borde byta båt. Jag vill hellre ha en liten, färdig segelbåt än ett stort renoveringsobjekt. När jag är på det humöret passar jag på att säga att jag tycker båten borde säljas direkt. Då blir min man sur. För han tycker den ska säljas sen. I vår ska min man måla om sin älskling. Jag ska inte måla om den. Jag får måla skåp hemma istället. Om jag nu absolut måste måla. Då tycker jag istället att båten skall döpas om. Mitt förslag är s/y Glädjen. Min man tycker verkligen inte det är passande fast han inte tror på skrock eller annan smörja. Nej. Han tror  nog bara på sen. Alla som läst boken s/y Glädjen, skriven av Inger Alfvén, förstår kanske varför min man inte vill döpa båten till det. Utom jag då. Vem vill inte segla på en båt som heter s/y Glädjen?

Jag tycker också om att döpa om mina barn fast de redan har de bästa namnen man kan ha. Men de har vant sig vid att heta Nisse, Nasse, Stinilini, PruttPetter och Stolleper… Många är också varianterna på mammas…. schosklatomte, sockerråtta, gulleplutt, fåntratt, älsklingsmullvad, älva och ”pjins”som måste uttalas just så töntigt. Nåja. Du vet.

Nu kunde jag också berätta om min mans och min första gemensamma bil med paraplyväxel som fick heta Gösta. Men det får bli till en annan gång. Man ska inte vräka ut hela sitt inre på en gång. Det gäller att upprätthålla en spänning. Dig som orkat ända hit ner kommer jag åt att önska ALLT GOTT tills dess.