Jävla, älskade aphjärna

”Hoppsan, där tog förarens aphjärna visst överhanden” sa en av våra ungar när jag körde lite över 80km/h på en landsväg med begränsning på 80 och en bil körde om oss med racerfart medan föraren tittade argt på mig.

Aphjärna? Jo, det var beskrivande. 

Missförstå mig inte. Jag älskar apor och tycker många varianter av dem hör till de mest fantastiska skapelser som existerar på vår jord. Det handlar inte om att förakta dem, det handlar om att beskriva något i oss människor. Något på gott och ont.

Själv kan jag komma på hur många exempel som helst när min aphjärna gör sig påmind. Det är den som ögonblickligen blir irriterad, upprörd, rädd, stressad eller förolämpad nästan helt utan omdöme och större förståelse. Den aphjärnan försöker jag oftast resonera med så gott det går. Alltid kommer vi inte överens och ibland tar den tyvärr överhanden och styr mitt beteende.

Samma aphjärna är den som gör mig galet förälskad, fascinerad och lycklig utan någon som helst begriplig anledning. Den aphjärnan resonerar jag helst inte med alls.

”Man må fylla 18 men vuxen blir man inte förrän man har någorlunda koll på sin aphjärna” sade ungen sedan. Jag tyckte det var mycket bra uttryckt. Vissa människor har förstås en mer utmanande aphjärna och/eller miljö än andra men det hindrar ju inte en att försöka få koll på aphjärnan i alla fall.

Vad ska jag säga mer? Kommer inte på något annat än:

Jävla, älskade aphjärna!