Varför suckar du, mamma?

”Varför suckar du, mamma”, frågar mitt yngsta barn när vi vandrar med hundarna bredvid åkrarna längs en ny vacker rutt vi funnit.

”Det är den här Coronakrisen” svarar jag och suckar lite till.

Hela dagen har jag jobbat hårt på att hålla nere den tärande oron för nära och kära som av olika anledningar räknas som riskgrupp men också på att hålla tankarna borta från de barn som nu är ännu mer otrygga och ångestfyllda i sina hem, på de sjuka som måste dö ensamma omgivna av vårdpersonal iklädda skyddsutrustning, på de företagare som går i konkurs eller arbetstagare som permitteras och får kämpa hårt för att hålla sig ekonomiskt flytande, på dem som är ensamma och rädda, på flyktinglägren och de fattigaste länderna… hur ska detta sluta?

Stämningen och de fula sidorna av oss människor som Covid-19 lätt tar fram får mig också illa till mods. Det är inte hälsosamt när vi låter vår egen skräck ta över och ständigt vaktar på andra och ondgör oss över vad grannen, mannen på gatan, eller bekantas bekanta gör eller inte gör (tänker eller inte tänker), självutnämner oss till hälsovårdsmyndighet, polis, smittskyddsläkare eller virusforskare och tvärsäkert dömer ut makthavande eller medmänniskor, svartvitt delar upp människor i ansvarsfulla vs ansvarslösa eller kalla vs medkännande (och dessutom ropar ut det  högre eller högst på sociala medier) samt utser oss själva som det bästa exemplet på alltings höjd och bredd.

Usch. 

”Jag tycker faktiskt det här är en riktigt skön period,” säger barnet som lyckligtvis inte har lärt sig läsa mina tankar. ”Man har inte bråttom någonstans, det är lättare att koncentrera sig på skolarbetet i hemmiljö, alla är hemma hela tiden… och så gör vi allt möjligt ännu mer än vanligt; spelar ”Ticket to ride”, läser högt (för tillfället Greven av Montecristo), och far på utflykter tillsammans till alldeles nya ställen dit ingen annan hittar…”

En liten glädje fyller mig för ett ögonblick och drar mig in i nuet; hundarna som överlyckligt vimlar omkring, mitt barn som bekymmerslöst babblar på om den minecraftvärld han skapat, den vackra åkerön mitt i alltihop, solen som redan värmer, de öppna vyerna och det långsamt stigande höga berget väster om åkern. 

Det hjälps inte; att gräva ner sig i eländet leder ingenstans. Det är bara att ta en sak i sänder, stå ut med ovissheten, hålla huvudet kallt, vara positiv och hjälpa dem man hjälpa kan. Dessutom har denna kris även tagit fram lojaliteten i oss människor.

Det inger hopp.

6 Comments

  1. Birgitta Abrahamsson

    14 april, 2020 at 13:30

    Tack Nina för din fina text! Du vet att ni alla kära vänner sedan många år är med i mina tankar nu. Talade just med Gittan. Varm kram, Gitta i Åbo

    1. admin

      16 april, 2020 at 23:27

      Sedan jag skrev denna text har livet onekligen fört med sig lite för stora utmaningar. Tack för alla varma tankar.

  2. tuula sipinen

    3 april, 2020 at 13:44

    Todella hieno kirjoitus, kiitos <3

    1. admin

      3 april, 2020 at 15:14

      Kiitos siitä!

  3. Marja-Liisa

    2 april, 2020 at 19:43

    Kiitos Nina. Voin kuvitella tämän keskustelun …Etsimme paikkoja joita kukaan muu ei ole löytänyt. Lapsen valoisaa ajattelua.❤

    1. admin

      2 april, 2020 at 20:05

      Marja-Liisa <3

Leave a Reply