Om att släppa loss i köket


Just nu ligger jag sjuk i något snorviruselände. Insjuknade förra veckan, kände mig bättre ett par dagar men har nu varit tvungen att krypa till korset och tillbringa största delen av dagen i sängen. Det är tråkigt som f-n men eftersom jag känner mig så svag att det svartnar för ögonen när jag stiger upp, måste jag lyssna på kroppen som säger stop.

Att sätta stop för mig själv är ju inte min starkaste sida, om man säger så. Varken på det ena eller det andra sättet. Jag överträder gärna gränser för att hitta de rätta proportionerna i livet och lyssnar inte alltid på välmenande råd. I vårt praktiska liv kan det innebära att vi en dag har 10 hundar och 5 papegojor, jag tar 25 dopp i vinterbassängen per dag eller använder veckoslutet till att sortera knappnålar i snygga rader efter huvudstorlek och färg.

Naturligtvis har jag också en vettig sida. Den som överlägger, diskuterar fram olika lösningar, gör kompromisser, avvaktar och har tålamod. Jo visst. Tro det eller ej men denna sida av min personlighet har övertaget största delen av tiden faktiskt.

Eftersom vardagen kräver att jag hålls relativt sansad så har jag helt tydligt lagt ”vettet” på hyllan i vissa specifika situationer istället. Någonstans måste man ju kompensera. En karikatyr av mig själv i sin mest renodlade form blir jag i köket. Där släpper jag loss på allvar!

Att ”släppa loss” låter ju bra, eller hur? Man liksom ”kastar av sig livets tunga bojor och följer sin inre röst”… och sådan smörja…ja, du vet. Men tyvärr måste jag nog göra dig besviken i detta fall för den person jag blir i köket är inte en fenomenal och nyskapande kökskonstnär med svindlande fantasi utan en ”slarvig och okoncentrerad yrboll med en besynnerligt barnslig och envis övertro på de egna egna förmågorna och som ivrigt vimsar iväg både i tankens och i den konkreta handlingens värld”. 

Jag tycker visserligen om att ögna igenom recept och titta på bilder av lyxiga middagar med huvudrätter som ”Lammrostbiff med kantarellkroketter” och efterrätter med ”Vaniljskumstoppade äppelrosor” och så långt är allt väl. Problemen uppstår strax efter det. 

Eftersom jag hör till dem som avskyr instruktioner och som tror att alla sådana enbart är ”diskussionsunderlag” så har jag lite svårt för att följa recept. I praktiken betyder det att jag sällan gör saker i den ordningen som rekommenderas och att jag inte heller nödvändigtvis använder de ingredienser som omnämns. Det här beror faktiskt inte på ren och skär ”olydnad” eller ”trots”. Det ska du inte tro. Inte heller beror det på ett sunt omdöme varvat med ett extra öppet sinne utan snarare beror det mer på bristande koncentration och avsaknad av verkligt engagemang.

När jag väl sparkat igång med mina kokerier råkar jag genast ut för problem nr två, dvs att jag är oförmögen att bara laga mat. I bästa fall diskar jag och tvättar ur besticklådan och är åtminstone fysiskt nära maten men vanligtvis dräller jag omkring i hela huset; sorterar strumpor, svarar på jobbmail, dammsuger sock- och vantlådorna, ringer en kollega och inleder ett långt samtal om de nyaste och roligaste arbetsprojekten som väntar eller öppnar dörren till unge X rum och inser att rummet kräver en omedelbar insats för att inte upptas som ett klassiskt exempel på termodynamikens andra huvudsats (eller vad det nu heter?). Ibland kan jag dessutom få för mig att gå ut och kratta gården… Allt detta för att potatisen eller riset ju ”sköter sig självt”. Jag vet inte hur många kastruller jag kokat svarta på detta sätt. 

Min man, som själv är lite som den nakna kocken (inte i ordets exakta bemärkelse, tyvärr) och arbetar i köket med full koncentration, hängivelse och med ett äkta intresse kan till all lycka ta mina svartbrända kastruller med humor. Han kan komma hem, snusa i luften och med blicken full av skratt fråga om jag kokat ris idag.  

Trots att jag blir den jag blir i köket har jag lärt mig att inte ropa ”Oj” eller ”Hoppsan” när jag istället för Rosmarin glatt häller i Körvel eller med generös hand laddar på med vitlök som om det inte fanns någon gräns på hur mycket av den varan en rätt kan innehålla. Ett sådant utrop väcker bara onda aningar och vips står någon unge eller någon man där och misstänksamt undrar vad jag håller på med. 

Ska man bjuda på mat ska man inte avslöja sitt fiasko, tycker jag. Då tror ju folk att maten inte går att äta och sitter där och petar i den som sura Tant Esther med dålig andedräkt, värderingar från medeltiden och fredagsbingo som det största intresset i livet.

Nåja. Nu har jag öppnat mig för dig. Du får gärna fundera på i vilka situationer du själv är den bästa karikatyren av dig själv. Det är riktigt underhållande och lärorikt. Tro mig.

Leave a Reply