Melbourne – motstridigt, vänligt och överraskande

När du kliver ut genom vår port kan du välja mellan två världar. Om du svänger till höger kan du promenera ner till den härliga beachen samt de välbesökta, trendiga caféerna och barerna via lugna gator kantade med hus med prydliga små trädgårdar. Går du däremot mot vänster, bort från stranden, möter du strax en ruffigare värld, en värld där du på inget sätt kan undgå att se livets och storstadens tristare sida. 

Vi befinner oss i stadsdelen St. Kilda i Melbourne, en stadsdel som är en märklig och samtidigt fascinerande blandning av bohemer, modemedvetna hipsters, vanliga Svenssonfamiljer och hemlösa. En stadsdel som för turister marknadsförs som en ”oas” i storstaden med sina badstränder, restauranger och barer. Och visst, visst är St Kilda det. En underbar oas. Men inte bara det. 

Det är kväll. Min man och jag sitter som vanligt på balkongen och njuter av kvällen. Det är vår oas.  Åtminstone stundvis. Doften av ”gräs” ringlar in från balkongen snett under oss. När mörkret strax senare faller på förvandlas vår balkong till en skådeplats för verkliga tragedier. Då ligger våra ungar redan tryggt i sängarna med filmer, böcker och ljudböcker. Men vi som blir kvar på balkongen får se heroinisten med spännband på båda armarna, som efter att han injicerat stoppar sprutan i bakfickan och pedantiskt börjar städa sin väska, de unga men likväl ”söndriga” killarna som inhalerar lustgas ur ballonger och gapskrattande fyller ballong efter ballong som de i tur och ordning andas in tills de bara ligger utslagna på den smutsiga trottoaren, den tandlösa mannen som vinglar runt och vrålar gott nytt år fyra dagar efter festen, den fulla, antagligen prostituerade, kvinnan som högljutt diskuterar priser med en berusad man, medan hon barfota vinglar omkring bland glasskärvor och fimpar, de två kvinnorna, höga som hus på något, desperat ömsom grälande och gråtande samt de hemlösa släpande på hela sin egendom i butikskärror eller stora kassar. 

Jag är förvånad över mig själv. Trots att vi ofrivilligt får ta del av storstadens avigsida blir jag inte enbart illa till mods. Jag tycker mig nämligen se en strimma hopp mitt i eländet. Det finns t.ex flera kriscenter i området, ställen dit de hemlösa antagligen kan gå för att få mat och en madrass för natten och i en kyrka delas det ut gratis mat. Men framförallt finns det en naturlig vänlighet och något som jag uppfattar som acceptans folk emellan. Jag blir extra glad då de tre poliserna svarar glatt då den hemlöse önskar ”Gott Nytt År”, de förbipasserande rusar fram och hjälper en slocknad man och kvarterets mest speciella man, antagligen en man med svåra tics, som i timtals utstöter läten och framför något som ser ut som krigsdans, ändå verkar få hänga med de andra ”på gatan”.

Det bor mänsklighet i det!

Efter 3 veckor i Melbourne är det dags att summera mina (obs! mina) intryck i tre ord. 

Melbourne är motstridigt, vänligt och överraskande.

Leave a Reply