Jag har varit närstående till en person med obotlig cancer i över 10 år. Många gånger har jag hunnit tänka tanken… att det kanske inte är så långt kvar. Jag har hunnit förbereda mig på ”det värsta” otaliga gånger. Lika många gånger har jag överraskats positivt. Så här långt. Livet är verkligen inte slut förrän livet är slut.

Sommaren 2019 var jag mer förberedd på avsked än någonsin. Cellgifterna hade tröttat ut, slitit sönder och brutit ner. Och dessvärre; de hade ingen verkan. Tvärtom skaffade sig cancern en allt starkare ställning. 

Hösten 2019 inleddes en ny medicinering. Vi närstående höll tummarna. Till vår glädje började cancern backa – om än motvilligt. 

Det var inget mirakel som skedde. Min kloka, vackra, fina mamma kommer aldrig att bli frisk. 

Men det var smulor av mirakel. 

Jag är tacksam för dem.