Lyx med utsikt

Jag har precis kommit in från en lång hundpromenad. Fötterna är kalla och halvdomnade eftersom jag klafsat omkring i dyblöta stövlar efter ett mycket misslyckat skutt över något som varit ett dike men nu svällt ut till en å. Väl hemma placerar jag mig i soffan med en filt och kan inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är. Trots kalla fötter. 

Att jag upplever att jag är lyckligt lottad betyder inte att jag ”glidit omkring på en räkmacka” genom livet. Verkligen inte. Det har nog blivit ganska många motgångar under årens lopp. Men de har alltid lett till något bättre. På efterhand sett. Min lyckliga lott är nog helt enkelt den att jag tycker om min vardag och mitt liv, trots tillkortakommanden.

Nå. Trots en allmän förnöjsamhet behöver man verkligen ”det lilla extra” ibland. Tyvärr är det inte så ofta jag och min man unnar oss sådant. Ska jag vara ärlig (och varför skulle jag inte vara det?) så är vi i själva verket skitdåliga på att kosta på oss lyx. Hur dumt det än är så har livet gjort oss till stretande myror som jobbar och jobbar. Tills stacken är klar liksom. Som om den någonsin skulle bli det.

Det här veckoslutet däremot var ett mycket välkommet undantag. Mitt i allt grått, vått och rått så blev vi bjudna på restaurangmiddag och hotellövernattning i stan av vår äldsta son. Sött av honom och lyxigt som tusan för oss.

Vår lyxseans innehöll allt från bubbelvin, bastubad med simtur, god middag på unik restaurant, rolig kväll fylld av skratt och prat och sist men inte minst frukostbuffe´. Det som gjorde seansen extra lyxig var nog hotellet, där man verkligen satsat på Utsikt. Med stort U. Det är inte varje dag man åker hiss med vy över halva stan eller simmar i pool med glasvägg på takterassen på 16:e våningen. 

Vi lämnade hotellet glada i hågen på förmiddagen. I synnerhet jag var extra glad och sprallig för jag hade ätit en god frukost och dessutom fått möjlighet att reta min man lite extra så här redan på morgonkvisten. När vi lämnade frukostbuffén på morgonen tilltalade nämligen frukostvärden min man på finska och mig, som passerade strax därefter, på engelska. Detta fick naturligtvis mig att känna mig som inredningsarkitekt Juliet Bignon från Paris medan jag tilldelade min man rollen som maskinförare Matti Perälä från Ylivieska… 

Hur i fridens namn Juliet Bignon och Matti Perälä någonsin kommit på idén att inleda ett passionerat kärleksförhållande har jag däremot inget annat svar på än att livet är ett enda stort mysterium!

Leave a Reply