Om att vända nederlag

Det här är tider då många väntar på resultat från inträdesprov från olika skolor. Det är spännande men tufft. De flesta har väl redan fått svar. Kanske fick du din studieplats. Eller så fick du en plats, men inte den du helst ville ha. Eller så fick du ingen plats alls. Besvikelsen kan bli mycket stor. I synnerhet om du satt ner mycket arbete på förhand eller du känner att mycket hänger på spel.

Här har vi också väntat. Några av barnen har, i helt olika sammanhang, sökt in än här än där. Inte med stenhårt engagemang. Men i alla fall. Tyvärr blev det nog besvikelsens bittra vin som bjöds denna gång. Det blev något, men inte det de önskade mest. Det hängde, som det ser ut, på ett hår. Det är kanske det största bakslaget.

Som förälder är det tungt att uppleva sitt barns sorg eller besvikelse. Jag vågar påstå att det för många av oss är nästan tyngre än egna tillkortakommanden. Så är det bara. Men vi får inte glömma att besvikelserna är viktiga. Att de hjälper oss att skapa en plats i verkligheten. Så länge de inte lamslår oss förstås.

I vårt fall var besvikelserna korta. Mycket korta. De berörda lyckades snabbt se det positiva i situationen alldeles själv. Att det antagligen var bättre så. Av olika anledningar. Att det istället öppnade nya dörrar.

Den stolthet jag kände när ungarna lyckades vända ”nederlaget” till en positiv sak var stor. Större. Jag beundrar dem för det.

Helt själviskt tänker jag leva på det ett tag. Som förälder har jag helt tydligt inte gjort allting fel.