Som storfamiljsmamma drömmer jag ofta om att få besök av ”en räddande ängel” som självklart övertar min roll utan att jag först måste ge 534 instruktioner om vad som lönar sig i vårt hus. Än har jag inte hittat en sådan, så jag får fortsätta drömma. Men till all lycka finns Morsdagen. Dagen då man, åtminstone i teorin, lätt kan få ungarna att hjälpa till med vad som helst.

Den här Morsdagen börjar med att min kära man serverar mig te på sängen. Visserligen har jag hunnit koka teet själv, men ändå. Han serverar det i alla fall. Dessutom krafsar han ihop en liten torr smörgås att äta till. Sedan rusar han ut till bilen och åker till sin älskade båt där han startat ett nytt megaprojekt.

När ungarna sent omsider yrvaket tittar ut ur sina bunkrar eller grabbar tag i sina telefoner, kommer de faktisk nästan alla ihåg att gratulera mig utan att jag försynt påpekar. Det får mig att känna mig härligt uppmärksammad.

Förmiddagen firas med lerig hundpromenad, skjutsande av ungar hit och dit och förande av hönsgryta till mannen på båten. Väl hemkommen blir jag bjuden på citronsorbet, som en av ungarna, snabbt springande med svetten rinnande, krafsat åt sig på Lidl. En annan unge har kokat pulver-cappuccino och medan vi smuttar på kaffet och fyller kistan med sorbet kommer en av ungarna underfund med att han inte minns hur ”glassvållad brainfreeze” känns. Herreminjee, vem skulle inte vilja återuppleva den känslan? En intensiv operation inleds. Medan han öser in allt större lass sorbet i munnen stegras spänningen… men… ja… där får vi stå med hängande tungor för, till ungens besvikelse, blir det ingen brainfreeze. 

Efter kaffe med sorbet åker jag iväg för att köpa en present till mig själv, en ny bordskiva till mitt arbetsrum. Känner mig fri och ledig, dels för att jag har övertalat  X och Y att ta hand om middagsmaten. Smart som jag är, har jag tänkt på allt och t.o.m gett dem pengar att handla med. Stormnjuter av tanken att inte vara tvungen att delta i någon som helst fas av middagsmålet, inte i planerandet, inte i shoppandet, inte i förverkligandet och inte heller i städandet efteråt. Vilken lyx!

Medan jag sitter hopkrupen i bakluckan och lirkar in bordsskivan i bilen ringer X och Y. ”Vad kostar biff?”, undrar de. ”Tja, det beror ju lite på”, säger jag, och försöker dra loss ett finger, som fastnat i skyddsnätet. Vi spekulerar fram och tillbaka medan jag blåser på min armbåge som smält i något hårt när jag drog loss fingret och det hela slutar med att att jag far till butiken och köper lövbiff, ugnspotatisar och salladsingredienser. Såsingredienser finns hemma.

När jag väl lastat in uppköpen och delat ut råd om bl.a hur man lagar ugnspotatis samt sprungit av och an och försökt sätta fart i unge Z, som skall gå ut på gården och jobba lite morsdagen till ära, hinner jag äntligen sätta mig ner och fortsätta skriva på en ansökan, som det börjar bli bråttom med. Idylliskt nog smågrälar X och Y i köket men jag kommer ändå en liten bit på väg trots bråk och ännu mer trots att jag, sådär 4 gånger, får äran att kolla om ugnspotatisen är färdig. ”Ser du, jag vet ju inte så noga”, säger X .

Men så är det plötsligt dags att slå sig till bords för att smörja kråset. Jag har hunnit bli ordentligt hungrig. Precis då märker Y att de glömt laga sås. ”Det gör inget, det är godare med smör”, säger X. Eftersom jag sitter närmast kylskåpet hämtar jag smöret. ”Krydda får man göra själv”, säger X och medan jag ändå är uppe söker jag upp mortel, rosépeppar och grönpeppar.

Efter middagen ber X och Y oss att förflytta oss någon annanstans eftersom de ska förbereda efterrätten. Efter att i farten städat bort ”det värsta” slinker jag in i mitt arbetsrum men hinner knappt påbörja något innan Y sticker in huvudet och undrar varför chokladsåsen inte blir tjock. 

Den blir någorlunda tjock sen i alla fall, chokladsåsen. Och väldigt söt. Den serveras med massor av glass, bananer, gräddskum och marshmallows. X och Y äter som om de inte sett glass förut. Själv har jag lite problem med sötman. Det är liksom lite för mycket av det goda.

”Visst är det härligt med morsdagar”, tänker jag en stund senare då jag hjälper X och Y att fylla diskmaskinen. Inte kan jag väl påstå att dagen innehöll många gram lyx, men det var en bra dag. 

Och det är det som räknas.