Strunt i glansbilderna

Jag kan lugnt säga att det här inte är vad vi är vana vid. Fyra stjärnors apartementohotell, allt inrett ut i fingertopparna. Varje apartemento specialdesignad för sig. Vår går i naturvitt, beige och blek turkos. Tavlor, mattor, soffor, allt utstuderat och genomtänkt. Smakfullt men enkelt.

Först kommer vi instörtande:

-Oho! 

-Nämen titta, haha, vem ska sova var?

-Oj, wau vilken terass… och vilka soffor och solstolar. Jessus. Här kan man verkligen ordna fest!

-Nämen tjisus, här ska badas!

-Kolla här, vilken tavla alltså!

-Bor vi verkligen så här fint?!

-Titta på dessa fiskstatyer, vad fina de är! Men vad gör man med dem? Borde vi inte sätta undan dem, de är ju lite i vägen!

-Kan man sitta på de här fina pallarna? Jo, faktiskt. Men vem vill sitta på de här? De är ju obekväma som f… men snygga nog, förstås.

-Tänk om man skulle bo så här på riktigt? Det finns ju sådana hem.

Sen:

-Nu hänger alla snyggt upp sina kläder! Skorna snyggt i rad här… väskorna i klädrummen. Inga väskor framme.

-Kan du låta bli att lämna din fula tröja i vardagsrummet?!

-Nämen. Haha. Det blir ju genast ”råddigt” när vi kommer in.

-Nu försöker vi hålla allting snyggt…Inget slafsande och såsande.

-Man kan ju egentligen inte göra någonting här utan att det ser stökigt ut.

-Haha. Vi passar nog inte in här. Det blir liksom genast nersmutsat av oss och… ja av oss helt enkelt!

Ja, det är just det. Vi lyckas inte på något sätt upprätthålla en glamorös glansbild. Inte för någon annan. Och absolut inte för oss själva.

Sen äter jag salta kex med tjocka skivor ost. I sängen. Det var den glansbilden.