Det som inte söndrar…

Jag är ingen anhängare av uttrycket: det som inte söndrar, stärker dig. Därmed inte sagt att motgångar inte stimulerar, det tror jag visst de kan göra. Men det är ingen självklarhet. De kan också förstärka de skadliga pansarskydden, som får oss att ”inte bry oss”.

I mitt förra inlägg ”En höst full av vånda” konstaterar jag att vi haft en jobbig höst. Jag är medveten om att inlägget dessutom är kryptiskt. Det är meningen. Jag har inget behov att ”avslöja” något mer, främst för att jag vill att problemen ska kännas så allmänmänskliga som möjligt. Så att de flesta kan känna igen sig. Livsångest, rädsla för framtiden, en känsla av mattan dras undan, bestörtning, stark oro för de närmaste…. vem har inte varit där, på något plan? Det hör livet till fast det känns tungt mitt i. 

Det viktiga är vad vi gör med känslan. Låter vi oss jagas i ständig ångest, flyr vi in i förnekelse, kastar vi oss hals över huvud in i annat för att bedöva ångesten eller hittar vi ett sätt att handskas med situationen, som ger oss en känsla av att vi vuxit en bit på vägen?

Vår höst har varit tung, det går inte att förneka. Flera processer är ännu på hälft. Men som jag sa tidigare, är jag samtidigt glad. Det känns som om jag en gång fokuserat rätt. Och dessutom är jag så glad att vi, som familj, har vi kommit varandra närmare än någonsin. Om det är något jag är tacksam för, så är det det.