Min allra närmaste vän

Visste du att Alla Hjärtans Dag officiellt tog plats i den finska kalendern år 1996? Just precis den dagen, 14.02.1996 klo 10:00, gifte sig en ung man och en ung kvinna i Magistraten i Helsingfors. Detta unga par var min man och jag. Så här på efterhand måste man ju säga att det var ett ganska bra val av dag, fast vi inte förstod det då. Det är mycket som han och jag gjort och beslutit, som senare visat sig mera genialt än vi trodde. Skulle jag tro på ödet eller en högre mening skulle jag nästan ha mina ”bevis”. Men eftersom jag inte är lagd åt det hållet fascineras jag istället av slumpen.

Jag hörde på radion igår att Finland är det enda landet i världen där Alla Hjärtans Dag heter Vändagen (Ystävänpäivä) och inte har en romantisk innebörd. Här firar vi dagen med att uppmärksamma våra vänner. Eftersom jag inte är insatt i just denna dag skulle jag aldrig ha kommit att tänka på det. Ganska intressant i alla fall.

På tal om vänner, hör du till dem som använder termen ”bästis” om en av dina vänner även i vuxen ålder? Sorry, vi har alla våra svagheter och jag kan inte rå för att ordet ”bästis” väcker fånighetskribblor i mig, precis som ”mys” eller annat ”umselimumselipumseli”… Dessutom förknippar jag  ”bästisskapet” med lekåldern då man övar inför framtida parförhållanden.

Bara för att jag tycker just ordet ”bästis” är fjompigt betyder det inte att jag inte har vänner som jag upplever som de bästa, eller närmaste. Det är vänner som jag i princip kan prata om det mesta med. De vännerna har även mött en mindre glättig sida av mig. Någon enstaka av dem även en gråtande. När jag, för kanske 8 år sedan, fick veta att min mamma led av metasterad och därmed obotlig cancer, ringde jag en av dem och grät. Det tog inte länge förrän hon var på plats och hjälpte till med barnstök och matlagning.

Det finns människor som inte tycker passion och vänskap hör ihop. Jag hör inte till dem. Livet har varit snällt med mig och jag har haft turen att få gifta mig med min stora kärlek. Inte alla förunnat. Men det som gör det hela ännu bättre är att om det är någon jag skulle utse till min allra närmaste vän så är det han. Åtminstone de flesta dagar.

Om passion och vänskap ska jag skriva mer en annan gång. Nu måste jag sluta för annars blir inlägget för långt igen. Men till allra sist tycker jag att det är på sin plats att berätta att min vackra, snälla, kloka mamma fortfarande lever, trots obotlig cancer. Det finns tyngre perioder – och lättare – men hon är fortfarande med, till vår stora glädje!