Bråkiga barn och fördömande blickar

”Nämn en sak som IRRITERAR dig så mycket att du kunde skriva ett inlägg om den”, sa en vän då vi igår satt på en kopp te. Frågan kom så plötsligt att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Jag menar, det finns ju hur många saker som helst… jag kan t.ex. bli galen på folk som smaskar, ungar som spelar på flöjten de hittat i utklädningslådan eller på tallbarren som invaderar vår gård… men smask-, flöjt- och barrfrustrationen är kanske inte så stor att jag skulle vilja skriva ett helt inlägg om något av dem. Tror jag.

Om jag idag skall skriva ett inlägg om vad som verkligen drar igång mig så startar jag, tjatigt nog, i mitt tidigare inlägg ”Vuxna som mobbar. Trakasserier i sandlådan”. Där har jag redan delvis behandlat något som IRRITERAR mig, nämligen människor som inte förstår att det finns lätt- och svåruppfostrade barn!

”Vadå?”, tänker kanske du. ”Förstår inte alla det?” Tyvärr verkar det inte så! Under mina snart 21 år som förälder har jag pratat ”barn” med ganska många människor…ja jätte många faktiskt. Tyvärr har det fått mig att inse att det på riktigt finns folk som fortfarande tror att svårhanterliga, bråkiga barn bara är dåligt uppfostrade. Längst bort i den andra ändan finns det de som tror att bråkiga barn alltid kommer från urusla förhållanden. Så kan naturligtvis vara fallet men det är inget man får ta för givet!

Nu ber jag om ursäkt på förhand. Hundmänniskan i mig tänker komma med en jättestor förenkling men jag tycker den är beskrivande.

Vi har en Labrador och en Schäfer. Labradoren är en superenkel hund som vi inte har behövt ”uppfostra” till att fungera i smidigt samspel med omgivningen. Hon har en inneboende förmåga att smälta in. Schäfern, i sin tur, är knepig och har för många personlighetsdrag som gör att hennes ”sociala utveckling” inte är på den nivån man kunde önska.

Precis på samma sätt är det med barn! Endel är födda med en karaktär som helt enkelt är mer svårhanterlig än andra. De blir sanna utmaningar för sig själv och sina fostrare både hemma och i skolan. Svårhanterliga barn är ofta utagerande och obehärskade. De syns och märks på ett negativt sätt. Men deras beteende beror inte på att de är mer elaka, självupptagna, manipulativa eller trotsiga än andra barn utan på att de inte klarar av att bete sig annorlunda – åtminstone just då.

Såvitt jag har förstått så möts föräldrar till utmanande barn ofta av en fördömande och fördomsfull omgivning. Jag kan mycket väl leva mig in i deras situation när jag är ute i världen med min Schäfer!

Labradoren får mig att framstå som en hundägare som lyckats hyfsat med hundskolningen.Yes! En underbar känsla. Det är härligt att röra sig med en hund som inte behöver kontrolleras varenda minut.

Schäfern däremot, måste jag tyvärr ha ögonen på hela tiden. Till all lycka är hon världens härligaste hund med barn och människor i allmänhet. Hon tycker om alla. Vad hon inte förstår sig på är främmande hundar. Som valp blev hon en gång uppläxad av en hund och tar nu ”hämnd” med att skrämma alla som bara skrämmas kan. Under årens lopp har vi försökt med det ena och det andra men inte lyckats få bukt på problemet.

Min stolliga Schäfer och jag möts jag ofta av fördömande blickar. Blickarna har jag delat in i tre kategorier och jag brukar roa mig med att försöka tolka till vilken kategori blicken hör.

1. Du har en misslyckad hund. Den är knäpp. Gör dig av med den!

2. Du är en misslyckad hundägare som inte har kontroll över din misslyckade hund . Ni är lika knäppa båda två.

3. Du är misslyckad hundägare som förstört en så fin hund. Du är knäpp och borde inte ha hund!

Nåja. Du kanske inte tycker att jag kan dra paralleller till de fördömande blickar  utmanande barn och deras föräldrar möter? Men är det så långsökt?

De stora skillnaderna är att en hund är en hund och dess förmåga att utvecklas är begränsad och att varken jag eller min Schäfer far illa av blickarna. Däremot är jag övertygad om att barn  tar skada av en fördömande omgivning. Ett utmanande barn behöver hjälp med att skapa inre gränser via de gränser vi ger dem. Men de ska ges med förståelse. Med respekt. Med värme. Bara så kan de utvecklas till lyckliga och välfungerande sociala varelser.

Nåja det var allt för idag. Tack OM du orkade ända hit. Till sist tänker jag tala om att det finns EN (och bara en!) positiv sak med den iskalla våren, nämligen att poolens vatten hålls tillräckligt kallt så att en vinterbadare som jag kan njuta!