Peik Johan Andersson dök upp igen

Jag hittade den här texten idag. Jag skrev den för flera år sedan på någon skrivarkurs och hade lyckligt glömt bort den. Av någon anledning ploppade den upp igen.

Det är lite märkligt att den dyker upp just nu. Jag har skrivit en hel del om tystnad här på bloggen den senaste tiden. Och så dyker plötsligt Peik upp igen, med sin alldeles egen tystnad.

Jag känner helt enkelt för att dela den, fast den inte alls är färdig. Det är bara en text. Men kanske för att jag tycker om Peik.

Och sen går jag vidare till annat. Jag lovar!

PEIK JOHAN ANDERSSON HAR KOLLAPSAT, JO

Peik Johan Andersson var inte det minsta nervös när han tog bussen till sitt nya jobb onsdagen den 12. mars. Arbetsintervjuerna hade gått strålande och efter många omgångar valdes just han, av 134 sökande.

Vilken triumf!

Han, Peik Johan Andersson, den i skolan gravt utstötta pojken, hade stängt munnarna på alla, även sig själv. Åren hade förvandlat honom till en ung man som med sina underfundiga formuleringar, sin branschkännedom och sin ofattbara förmåga att sätta sig in i olika situationer imponerade på Mediajättens alla chefer.

Efter den sista arbetsintervjun hade han visserligen känt sig overklig. En av de inre rösterna hade smugit sig obehagligt nära. Den viskade olycksbådande att Peik Johan Andersson, på gott och ont, var så mycket mer än denna galant kommunicerande och munviga person.

Han tystade bryskt viskningen.

”Det är inget fel på fasader”, resonerade han förnuftigt. ”I dylika sammanhang har vi ju alla en social mask.”

Att ett skal inte alltid skyddar slog honom inte.

Redan i första klass insåg han att det inte var glåporden som var värst utan tystnaden. Bollen han så lyckligt kastade föll ekande ner.

De andra hade redan gått.

Men tystnaden lärde honom att visa tungan – framförallt åt sig själv. Tungan födde senare skrattet. Han skrattade sig genom hela skolan och även studierna. Senare fann han egna ord som kunde klyva sönder vad som helst men även bygga broar mellan honom och resten av världen. Orden blev ett skyddande pansar men även svärdet han höjde.

När Peik Johan Andersson steg in i Mediajättens aula för att, sin första dag till ära, hålla tal, var han således förberedd och upprymd. Det myllrade av människor. De förväntade sig mycket. Efter att ha utbytt ord åt höger och vänster, artigt skakat händer som tillhörde främmande ansikten, steg han upp på podiet.

Onsdagen den 12. mars tystnade plötsligt Peik Johan Andersson.

Först försvann skrattet, sedan orden.

Ett ungt löfte bars ut på bår.

Man talade om en kollaps.

Det tog mer än några dagar. Det tog många år. Men han lyckades finna åtskilliga nya ord. Ord som brände ner allt han varit men även ord som ville bygga nytt. Han sprutade bokstäver omkring sig.

Men nu flöt vokalerna och konsonanterna ut även på papper. De fyllde hela hans tillvaro.

Peik Johan Andersson kollapsade, jo.

Men Peik Johan Andersson hittade även nya ord.

Ord som bar längre.