När du öppnar dörren till en annan människas tystnad

Jag såg en irländsk film häromdagen (Yle Arena) som gjorde ett djupt intryck på mig. The Quiet Girl, 2022, regisserad av Colm Bairéad.

Det som stannar kvar hos mig efter att ha sett filmen är stumheten. Inte bara flickans, utan alla de känslor som finns där under ytan.

Det märkliga är att jag inte känner igen mig i flickan. Alls. Jag var ingen tyst flicka som höll allt inom mig – snarare tvärtom. Ändå är det kanske just det som berör mig så mycket. Att en film kan få mig att närma mig någon som är så olik mig själv. Att den kan öppna dörren till en annan människas tystnad, även om jag bara kan ana vad som finns där inne.

The quiet girl är en film om hur något långsamt byggs upp. Hur ett par som tar hand om flickan under en sommar inte förändrar hennes liv genom stora ord eller dramatiska handlingar, utan genom små tecken på omsorg. En varm blick. Ett kex. En närvaro. Bit för bit skapar de något som flickan kanske aldrig riktigt har haft: en känsla av att höra till.

Men det är inte bara flickan som förändras. I mötet med henne börjar också paret närma sig sin egen sorg. Tillsammans hittar de ett sätt att ge varandra något de alla saknat.

Slutet får mig att hoppas. Jag tror verkligen att det gick bra, men jag vet inte. Det viktiga är att jag vill tro.

För det vill jag.