Om trädgårdar, tålamod och en gnutta visdom

Häromkvällen sa jag till min man att jag går ut och inspekterar min trädgård.

När jag sedan kom in igen slog det oss båda hur märkligt det egentligen lät. För några år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli en ”sådan” människa. En som lyckligt bläddrar i blomkataloger, hänger sig åt buskarrangemang, planerar in bevattning som en av dagens viktigaste uppgifter, gläds åt att strosa i trädgårdsbutiker – och dessutom inspekterar sin trädgård.

Visst har jag alltid tyckt om att ha fint omkring mig. Jag har gärna krattat, rensat och gjort gården trivsam. Men det är något helt annat att faktiskt bli intresserad av odling. Att planera. Ta reda på. Vänta. Drömma.

En stor del av förklaringen är att ett av våra barn utbildar sig till trädgårdsmästare. Plötsligt finns det någon att fråga om allt från alprosor till jordförbättring, och någon som gärna hjälper till med de tyngsta grävjobben. Tillsammans har vi planerat rabatter, planterat buskar och pratat om hur trädgården kan se ut om fem, tio eller tjugo år.

Vårt projekt började med några alprosor. Vi funderade noggrant över placeringen. Nu står de där, lite ensamma och nästan lite ynkliga, med stora mellanrum för att få utrymme att växa.

Där började också en slags prövning för mig, som tycker om när saker ska hända snabbt. Men en trädgård har ingen förståelse för jäkt. Den växer när den är redo och blommar när tiden är inne.

För att stilla min otålighet har jag, vid sidan av buskar och perenner, planterat sommarblommor. Något får gärna ge färg redan nu medan resten växer i sin egen takt.

Ändå märker jag att tankarna ibland sträcker sig mycket längre än till nästa sommar. Hinner jag själv se trädgården bli så där fin som jag föreställer mig? Finns jag kvar när buskarna är riktigt stora?

Jag skäms lite över de tankarna faktiskt, men har ändå valt snabbväxande sorter. Ibland. Som om det gick att förhandla med tiden.

Jag berättade allt detta för ett av mina syskonbarn, som också delar mitt nyfunna trädgårdsintresse.

– Det finns ett gammalt ordspråk om att det bor vishet i den som planterar ett träd i vars skugga man själv aldrig kommer att vila, sa hen.

När jag senare sökte efter ordspråket hittade jag den här formuleringen:

”Samhället blir stort när människor planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig kommer att sitta.”

De orden kommer jag alltid att bära med mig. De gäller nog inte bara trädgårdar.