Om festliga tillfälligheter

Brukar du råka ut för roliga sammanträffanden? Jag gör det ganska ofta faktiskt. Eftersom jag inte har något till övers för ”övernaturliga slutsatser” ser jag dem inte som ”ödets, både kusliga och fascinerande behov, att få mig att förstå att tecknen finns där hela tiden” eller ett ”bevis på telepatins existens” eller något annat lustigt utan just precis som tillfälligheter. Men jag samlar på dem, för de är roliga att minnas.

Den här veckan fick jag ett roligt sammanträffande till att sätta i min samling. Eller egentligen blev det tre i rad… De två första var lite småroliga, du vet så där ”Oho, det var ju vitsigt” men den tredje fick mig att smila hela vägen hem.

Historien börjar på Finno Återvinningscentral i Esbo. Medan jag rotade runt i spelhyllan med allt från memory till mini-bowlingklot kom en liten flicka och hennes mamma fram till korgen med mjukisdjur, som var placerad strax bredvid mig. 

”Mamma, ska vi köpa en Apa till Putte?”, frågade flickan och pekade på något som såg ut som Nicke Nyfiken som för länge sedan gått i pension.

”Vet du jag tror att den inte riktigt håller hundvalpars tänder”, svarade mamman undvikande.

I samma veva kom en annan kvinna fram till lådan. Även hon ville köpa ett mjukisdjur till sin valp. ”Jag har en Labradorvalp, vad har ni för valp?” frågade kvinnan mamman med flickan.

Nå, som den Labradorfreak jag är med Labradorvalp och 3 vuxna Labradorer kände mig ju genast tvungen att kasta kasta mig in i den intressanta diskussionen i detta läge…  jag menar man vill ju ta alla tillfällen i akt och skryta lite om sina egna ”bedrifter” i Labradorernas spännande värld. Inte för att jag har några hängslen att smälla med i hur välskolade mina Tårtsmulor är… men det behöver man ju inte nämna. Det räcker med att säga att man har 4 Labradorer så möter man i bästa fall beundrande blickar. Att man i sämsta fall klassas som en Labradåre av värsta slag tänker man inte på i det skedet.

Det visade sig roligt nog att kvinnans och min Labradorvalp var typ lika gamla, båda gula och båda köpta av uppfödare från Sibbo. Det här var sammanträffande nummer 1. 

Precis som tramsiga hundvalpsägare bör göra tog vi nu fram telefonerna och visade bilder på våra darlingar. Valparna liknade varandra häpnadsväckande mycket trots att vi klarsynt räknat ut att de kom från helt olika uppfödare. 

Medan vi skrollade igenom våra 100-tals bilder, den ena mer bedårande än den andra, råkade jag lägga märke till en hund som kändes bekant i kvinnans bildflöde. Skarpsynt och utrustad med logisk slutledningsförmåga som jag är förstod jag snabbt vem hunden och ägaren var! Ägaren hade nämligen en gång räddat mig och kört hem mig med hundar och allt då jag rådvill vimsade omkring i Sjundeåskogarna då jag tappat bort min bilnyckel… (Sammanträffande nummer 2)

Det här tyckte naturligtvis både jag och kvinnan var så roligt att vi bytte telefonnummer och beslöt träffas med hundarna snarast.

Några dagar senare hade vi mycket riktigt ”gullepluttsträff”. Våra sötnosar liknade inte varandra bara på bild, de var så lika att det nästan var svårt att se skillnad! 

Här måste jag komma med en liten förklaring. Icke-hundmänniskor tycker alla hundskrällen av samma ras ser likadana ut men vi freakar ser stora skillnader och det är inte varje dag som du träffar en hund som verkligen liknar din egen!

Nå, pladdrande om allt från a till ö tog vi oss runt den lilla sjön medan våra kelgrisar förvandlade sig till oigenkännlighet med att vältra runt i alla färger naturen bjöd på. När diskussionen plötsligt kom in på ett särskilt ämne insåg vi plötsligt att våra män var nära arbetskamrater på ett företag med typ 10 anställda! (Sammanträffande nummer 3)

Det här kanske inte skulle räknas som ett roligt sammanträffande i Vällingby där rykten sprider sig snabbare än covid-19 på en nattklubb i alperna, på sura Tant Esthers skittråkiga släktkalas med fula ”Hallongrottor” och torra ”Bondkakor” eller  om arbetsplatsen varit det gigantiska företaget ”Biggestintown” med tusentals icke-engagerade anställda. Men i detta fall blev det faktiskt ganska komiskt. 

Jag är glad att ingen kunde se mig i bilen på väg hem för jag måste ha sett ovanligt fånig ut med smilbanden löpande från öra till öra medan jag navigerade hemåt i solen. Visst håller du väl med om att livet är festligt ibland?