Tunga, smärtsamma beslut och idiotmoralism

Den här sommaren har börjat med ett mycket tungt beslut. Trots smärtan och sorgen är jag faktiskt stolt över att vi för en gångs skull var förmögna att göra ett så svårt avgörande tillräckligt tidigt.

Vår Schäfer led, sedan några år, av en kronisk sjukdom i bukspottskörteln (EPI). Den är absolut ingen dödsdom i sig utan en sjukdom som går att leva med hur bra som helst om man intar sträng diet och näringstillskott. På vårvintern konstaterades att Schäfern även hade cancer. Det skulle ha behövts en stor operation för att eventuellt bromsa sjukdomen. I april började hon halta så fort hon hade tagit sig en springtur så vi var tvungna att hålla henne kopplad överallt. En del dagar var hon stelare och tröttare medan hon andra dagar verkade pigg och energisk. Veterinären konstaterade ledproblem, spända muskler och problem med gången. När vi förstod att hon aldrig skulle kunna äta värkmedicin pga sin grundsjukdom och att ledproblemen troligtvis var av kronisk karaktär så var beslutet inte svårt. Det skulle ha varit egoistiskt att inte låta henne gå, trots att hon bara var 8 år.

Som jag sa är jag just stolt över att vi inte drog ut med beslutet. Det misstaget har vi nämligen gjort tidigare. I vår ovetskap. Tyvärr är det många som gör det. Man intalar sig att allting är ok när den gamla, haltande hunden med krämpor från a till ö ändå verkar så glad… Hundar visar inte sin smärta. Därför är det ägarens plikt att vara alert på smärtsymptom som haltande, stelhet och ökad aggressivitet. Lindring måste sökas så fort som möjligt. Om besvären är kroniska och inte går att lindra tillräckligt effektivt hör det till varje hundägares plikt att låta hunden gå.

Man kan fråga sig vad som ligger bakom vår egoistiska och ansvarslösa hållning till våra hundar. Som jag ser det finns det åtminstone tre typer av hundägare som borde upplysas.

Den aningslösa hundägaren förstår helt enkelt inte när en hund inte mår bra. Här tycker jag veterinärerna borde ingripa häftigare. Det finns säkert de som gör det, det tvivlar jag inte på. Men tyvärr har jag hört för många sorgliga historier där veterinären bara har föreslagit olika vårdformer och mediciner, även i sådana fall där även en lekman kan inse hopplösheten.

Den känslomässiga hundägaren kan bara inte avstå från sin sjuka, trötta vän för sin egen eller omgivningens smärtas skull. Man behöver inte tänka speciellt mycket för att inse hur egoistiskt ett sådant handlande är.

Den moraliskt upplyste hundägaren anser att det är fel att leka Gud och avgöra om liv och död. För denna ägare skall ögonblicket, då man gör detta livsavgörande beslut, vara det totalt rätta. Eftersom ett sådant ögonblick sällan infinner sig så betyder det att man oftast väntar till att hunden knappt kommer upp ur sin bädd. Då är det för sent.

Till all lycka har jag sällan personligen stött på en renodlad idiotmoralist fast världen verkar vara full av dem. Den renodlade idiotmoralisten är hon som lyckas vända dåligt till gott genom moraliska argument.

Det närmaste idiotmoralist i hundfrågor jag mött, var en familjemamma jag råkade träffa för några år sedan. Familjen hade skaffat hund för att barnen tjatade och för att mamman ville ha någon ”som tvingade henne ut”. Båda föräldrarna jobbade som galningar och barnens kvällar var fullspäckade av hobbies dit de skjutsades. Även föräldrarna hade hobbies. Att de kunde ha bytt ut zumba och tennis mot springturer i skogen med hunden föll dem aldrig in. Den stackars hunden, som varken fick uppmärksamhet, motion eller mental aktivering började riva sönder dynor, tugga på väggar och bita sönder skor. Eftersom mamman beklagade sig över hunden undrade jag om det inte var bättre att de sökte ett nytt hem åt den, ett hem som hade tid för den. Hon blev alldeles förskräckt och sade upprört att hon minsann inte är den som överger sin hund! Herregud. Jag hade god lust att säga att hon faktiskt överger den varje dag, om och om igen.  Dessutom vansköter hon den. Feg, som jag är, höll jag tyst.

Nåja. Om idiotmoralism kunde man skriva länge men jag slutar här för idag. När jag pratar om hund menar jag naturligtvis alla husdjur. Det kan inte påpekas nog : att ha ett husdjur innebär ett stort ansvar. Alla levande varelser bör få leva ett så smärtlöst och meningsfullt liv som möjligt!