Påskharar och öronvax på läpparna

Det är härligt med påsk! Hos oss MÅSTE man tro på påskharen. Annars blir man garanterat utan påskägg. Min man och ungarna går därför omkring och mal mantrat ”Jag tror på påskharen”, ”Jag tror på påskharen”, ”Jag tror på påskharen”… Min man är på jobb idag. Jag hoppas verkligen att han inte slänger ur sig mantrat där också… så där i hasten. Det är knappast så förtroendegivande, varken för kunder eller arbetskamrater, om en 50-årig man pratar om påskharar! Jag skulle inte bli förvånad i och för sig, han älskar nämligen att pladdra och då kan det ju faktiskt slinka ut ett och annat i misstag.

Ur barns munnar slinker det faktiskt ut allt möjligt i misstag. En del av den här diskussionen har jag delat på fb för kanske 2 år sedan men tycker att den är så härlig att jag inte kan låta bli att dela den även här.

”P har smalt ansikte” säger unge X på vägen hem från skolan.

Eftersom även jag tycker att P har smalt ansikte blir jag ganska fascinerad över att ungen lägger märke till sånt och dessutom hittar ord för det. Det är bäst att få ett objektivt utlåtande över mitt utseende, tänker jag och frågar därför hur X skulle beskriva mig. Det borde jag inte ha gjort.

”Tja, du har… inte smalt ansikte… svarta kläder… kort hår…”

Unge Y, som också sitter i bilen, tänker tydligen att jag går med håven och tycker kanske lite synd om mig…

”Jag skulle säga att du är vacker”, säger Y bestämt.
”Jag med”, säger X. ”Fast det är nog ingen som ser det!”

Sen fortsätter X dessutom med att beskriva hur pinsamt det skulle vara om han hade berättat för alla hur vacker hans mamma är och sedan, när jag kommer efter honom, så förstår ingen att jag är hans mamma. Alltså förbaskade unge!

Här var jag tvungen att harkla mig en smula och Y började bli smått upprörd. Tyvärr har jag förträngt resten av diskussionen men jag kan tänka mig att Y sade några välvalda ord till X och sen ägnade X en god stund åt att försöka prata sig ur det han just sagt…

Överhuvudtaget tycks bilen vara ett ställe där våra ungar kläcker ur sig de mest intressanta repliker som leder till de mest spännande och skarpsinniga diskussioner .

”Om man sätter öronvax på läpparna så pratar man snabbare”, sa en unge häromdagen.

Det blev tyst i bilen.

”Har du provat det?”, frågade jag efter att jag lyckats stänga munnen som höll på att bli på glänt.

”Nä”, svarade ungen.

”Har du läst det någonstans då eller varifrån fick du idén?”

”Nä, jag bara vet”

Jag hade god lust att fråga hur han hade kommit att tänka på det överhuvudtaget men lät bli. Jag menar… herregud, vem kommer ens på tanken att sätta öronvax på läpparna? Och i vilket sammanhang kommer man på att nämna det även om man – av någon outgrundlig anledning – skulle ha gjort det?

Tyvärr och till all lycka får vi kanske lite mera kontroll över vårt pladder i vuxen ålder. En och annan groda kan väl slinka ut, som att man tror på påskharen.

Nåväl. Med detta lämnar jag nu dig och din påskhare för ett ögonblick. Själv ska jag nu röja undan det värsta här så att jag hittar de väl undangömda påskäggen som påskharen gömt. En av ungarna går nämligen omkring och säger ”Jag tror på påskharen”.

Ha en skön påsk!

Obs! Du behöver inte prova öronvax på läpparna. Men gör du det – mot all förmodan – så önskar jag rapport om all effekt!