Om återseendets glada och mindre glada stunder

Vid skrivande stund befinner jag mig i Palma. Jag kan inte påstå att jag tycker detta är en vacker stad men jag tycker om den. På själva ön har jag varit jätte många gånger förut men för det mesta har jag inte ”bott” mitt i Palma. För precis ett år sedan ”bodde” jag dock här och är nu på återbesök.

Att det blev just Palma har med min mans jobb att göra. Själv jobbar jag lite på distans under mitt besök och vandrar gata upp och gata ner mellan varven.

Egentligen tycker jag kanske mest om att resa till nya ställen men det finns något charmigt med återbesök också. Det är så mycket lättare att orientera sig i tillvaron när man redan en gång har rett ut var matbutikerna ligger, varifrån bussarna går och vilka parker man tycker om. Dessutom är den en glädje att återbesöka t.ex favoritkrogen.

Men allt återseende är inte glatt.

Förra gången jag var här lade jag speciellt märke till en kvinna som satt och tiggde bredvid busstationen vid Plaza de Espanya. Jag kunde inte låta bli att sätta pengar i hennes skål varje gång jag gick förbi.

När jag anlände nu, ganska precis ett år senare, såg jag inte till henne. Först var jag lättad. I den bästa av världar kunde hon ju ha fått ett bättre, nytt liv. Men även om jag är naiv till min läggning var det tyvärr väldigt svårt att övertyga mig själv om en sådan utgång. Livet har lärt att de flesta av oss verkligen inte lever i en saga. Således tänkte jag att hon säkert hade dukat under och gått igenom fridens portar.

Men igår när jag passerade stationen satt hon där igen. Jag blev glad först; över att hon levde! Sen blev jag sorgsen för att hon fortfarande satt här, på samma plats.

Återseendets glädje -eller sorg- innehåller verkligen många olika skikt.

Leave a Reply