Skimmer

Ända sedan barn har jag haft en stark tendens att tillskriva vissa ställen, människor, händelser osv ett speciellt skimmer. Jag ser det faktiskt som en gåva som jag är mycket glad över att få förvalta.

Precis just nu befinner jag mig i Santander i norra Spanien för några dagar. Denna lilla udda stad har haft en egen plats i mig redan länge trots, eller kanske snarare för, att jag inte besökt staden förut .

Sommaren 1977 då jag fyllde 11 år deltog jag med en massa andra barn från olika länder i ett lägersammanhang. Den spanska barngruppen kom från Santander. Av någon anledning hade jag inte så mycket att göra just med dem men jag minns att jag uppfattade dem som fascinerande exotiska. Den mest sällsamma var Almudena, med trolskt vackra, stora, sorgsna ögon under tät lugg.

Varför jag överhuvudtaget minns att de spanska barnen kom från Santander är döljt i dunkel. Men i och med det fick staden då för mig ett alldeles eget glitter.

Som besökare idag kan jag inte påstå att Santander fascinerar mig speciellt mycket. Staden är trevlig, ljusare än jag väntat mig och full med spännande restauranter men 1941 brann i stort sett hela den äldsta delen av staden, vilket ju naturligtvis påverkar helheten. Ifall jag skulle beskriva staden med tre adjektiv skulle jag välja ”vänlig”, ”omväxlande” och ”levande”.

Med mig och Santander gick det som det brukar gå med nästan allt magiskt skimmer då man kommer tillräckligt nära, skimret försvann. Men det är som det ska vara, det hör livet till det också. Och – till all lycka är jag som jag är och har lätt för att se livet med magiska ögon.

Leave a Reply