Regnet smattrar hårt över mitt biltak när du ringer. Det är nästan svårt att höra dig genom oljudet men det gör egentligen inte så mycket. Jag vet nämligen redan vad du ska säga.

Du har träffat din onkolog för att diskutera hur vården av din obotliga cancer ska framskrida. Men jag, liksom andra som står dig närmast, vet att du redan har gjort ditt beslut. Du vill inte fortsätta med cellgifter mer. Du orkar inte. Det är inte svårt att förstå ditt avgörande när man sett hur tungt det tidvis varit.  

Det finns egentligen ingenting som ändrats. Jag visste vad denna dag skulle föra med sig. Men trots det rasar jag uppgivet, som om det fanns en skiljelinje mellan då och nu som tvingar mig. 

Men sen inser jag, än en gång, att skiljelinjen faktiskt kommer först sen, när du är borta. Det är först då det är dags att sörja. Att sörja på förhand bär varken dig, mig eller någon annan. Man ska glädja sig åt det man kan glädja sig åt nu. Som att du, min mamma, ännu finns.