Små tankar om större saker


”Har du tagit min nyckel, mamma?”, hör jag Ellen vråla.

Jag skrattar nöjt för jag ligger längst ner i Ellens skolväska. Hon har själv slängt ner mig igår, så hårt att det nästan gjorde ont.

Mamman svarar inte. Jag tror hon är trött på Ellens ständigt försvunna saker och hennes vrålande. Oftast beskyller hon dessutom andra för att ha tagit dem. När det gäller mig så tappar hon faktiskt ofta bort mig. Jag vet inte om jag nästan borde ta illa upp. Hon lämnar mig under sängen, på hyllor, på toaletten (usch), i bilen, i sitt röriga klädskåp… Ibland lämnar hon mig i byxfickan och slänger både mig och byxa i tvättmaskinen. Då får jag köra både tvättmaskin och torktumlare. Jag avskyr det! I synnerhet torktumlaren. Mår illa flera dagar efter det. Som om jag varit ute och svirat riktigt ordentligt.

Men ibland blir det riktigt roligt och spännande när jag kommer bort… Om hon t.ex. lämnat mig hos någon kompis. Då får jag följa med deras liv. Jag tycker om att jämföra olika hem. Ni människor har så oändligt många konstiga vanor. När ni är hemma hos er själv lever ni ut dem till fullo när ni tror att ingen ser.

Den mest omtumlande gången hängde jag en vecka i en av provhytterna på Stockmann där Ellen naturligtvis glömt mig. Fastän min tillvaro kändes smått meningslös eftersom jag inte hade någon uppgift, så hade jag i alla fall mycket att titta på. Du kan säkert tänka dig att det var ett och annat…

Jag fick t.ex. se en tjock tant klämma in sig i en så smal klänning att sömmarna sprack. Hon tittade förskräckt ut ur hytten, slet av sig eländet och hängde prydligt upp den på galgen igen och luffade skamset ut ur hytten så fort en tjock tant bara kan. Herregud vad jag tyckte synd om henne. Eller en ung kvinna som provade en bikini och fotade sig ur alla tänkbara vinklar och vrår. Och då menar jag faktiskt alla tänkbara! Vad hon gjorde med bilderna har jag ingen aning om men jag hoppas innerligt att hon inte satte ut varenda en till allmänt beskådande. För sin egen skull. En annan gång kom ett ungt par in. De var röda om kinderna och började kyssas så fort de dragit igen draperiet. Det var djupa tungkyssar kan jag berätta och det skulle säkert ha hänt något mer om inte någon kommit in i provhytten intill precis just då. De smög ut ur hytten som två skamsna möss. Stackars barn.

Medan jag dinglade i provhytten fick jag också se saker som gjorde mig riktigt illa till mods. En kvinna t.ex. klämde rasande på sina ”bilringar” runt magen. Jag fick för mig att ifall hon haft en kniv skulle hon ska skurit bort dem allihop. Det var så hemskt. Jag tyckte hon var fin men hon verkade hata sig själv. Kunde inte förstå varför. En ung flicka, smal som en sticka, satte sig ner på pallen och tog fram en enorm chokladkaka som hon glufsade i sig på nolltid. Hon kastade en blick på mig. Hennes blick skrek förvirring. Och vanmakt. En ung härjad man satte sig vårdslöst på golvet och tog fram en flaska ur sin smutsiga väska. Han hann inte ta många klunkar förrän två säkerhetsvakter rusade in, slet flaskan ur händerna på honom, tryckte ner honom på golvet med omotiverat våldsamma tag. Mannen skrek högt medan de hårdhänt släpade iväg honom. En dag kom en ung mamma in, hon lämnade babyn sovande i vagnen utanför. Hon provade aldrig några kläder utan satt en lång stund och bara grät. Nästan ljudlöst. Det var den mest uppgivna gråt jag någonsin hört. 

Efter sessionen med den gråtande mamman började jag önska att någon, vem som helst, skulle komma och ta mig därifrån. Döm min förvåning när Ellens mamma en dag klev in i butiken och frågade efter mig. Och vet ni vad, de hittade mig! Hela mamman strålade och jag kände mig riktigt älskad för ett ögonblick. 

Veckan i provhytten blev verkligen en omskakande upplevelse och gav mig nya aspekter på både ert och mitt liv. Ni kanske blir besvikna nu men det jag faktiskt lärde mig var att det är synd om er människor! Riktigt jävla synd. Ursäkta svordomen men ur mitt nyckelperspektiv verkar ni så förvirrade, ensamma och borttappade.

Inget ont som inte för något gott med sig. Personligen förstod jag att uppskatta att just jag  föddes till nyckel. Jag menar det kunde ju vara värre. Mycket värre. Jag kunde ju ha fötts till människa! 

Ellen hittade mig till slut längst ner i väskan och nu rullar jag nöjt omkring i den tillsammans med två näsdukar, fyra suddgummin, tre blyertspennor, en svettig t-skjorta och några skolböcker medan hon cyklar till skolan. Vi ler lite mot varandra medan vi åker av och an. Det är nästan som på tivoli. Och jag fylls av den underbara vissheten att vi alla, fastän vi bara uppträder i skepnad av t.ex ett suddgummi, har vår viktiga funktion. Vi känner också alla att vi har en plats i det stora sammanhanget. Det är kanske mer än de flesta av er människor gör?

Leave a Reply