En önskan till livet

Jag har kommit in i en ny fas i min sorgeprocess. Sorgen vräker sig inte längre som ett stor svart töcken över mig från morgon till kväll. Att du lämnat oss är inte heller hela tiden överst i min sinnessfär, jag är förmögen att jobba, koncentrera mig på annat och se framåt med något som liknar iver. Däremot brister jag lätt, tårarna finns strax där under. Hela tiden. Men jag kan styra dem bättre. Jag är förmögen att vänta på ett lämpligt tillfälle då bristandet inte spelar någon roll. 

Under hela denna process har jag skickligt undvikit tanken ”aldrig mer”. Den skulle göra för ont. Istället vandrar jag i minnet genom våra diskussioner och stunder då du känts mig nära. Du och jag var väldigt olika på många sätt men vi möttes i humorn och i många livsuppfattningar men även i upplevelsen av ett tungt mörker. Ett mörker vi båda sett. 

Jag är stolt över att jag kan undvika ”aldrig mer”. Det är inte där vi människor ska vara, vi har svårt att klara det. Det är inte förljuget att låta tanken vara, det är en livsviktig skyddsmekanism. 

Vi har inte ännu fått veta vad du dog av. En rättsmedicinsk obduktion är en långsam process. Men sannolikheten att du dog av insulinchock är stor. Jag tänker ofta på det, att jag önskar att du, när stunden var inne, inte visste vad som höll på att ske, inte kände smärta och inte var rädd. Jag vänder mig inte till dig med min önskan utan till Livet, snälla låt oss få veta att du inte led! 

Leave a Reply