Om humor som går i arv

Den här våren har inte precis varit fylld av skratt. Jag skrattade högt för mig själv en morgon åt det fiasko jag hade ställt till med dagen innan då jag arrangerade ett mordmysterium för familjen. Annars har jag varit ganska allvarsam, vilket inte är mig likt. Men jag har ju mina skäl som mina tre tidigare blogginlägg handlat om. 

Igår kväll blev det däremot riktig skrattfest. Så befriande! Alla ungarna var hemma och efter middagen var det dags för spel, något som hör till standardprogrammet när vi träffas. Den här gången körde vi spelet ”Rackare” som en av ungarna precis fått i födelsedagspresent. Spelet är en svensk version av ”Cards against humanity”och är definitivt inte ett spel för allvarliga, lättchockerade torrisar med fasa för (mycket) svart humor. Men för oss med festlig humor är det en höjdare!

Jag brukar tänka att humorn går i arv men den är nog även något som man vidareutvecklar tillsammans. Det gläder mig ofantligt mycket att våra ungar, både genom arv och miljö, har utvecklat samma sinne för lustigheter som jag och min man och att t.ex. spelet ”Rackare” med dem blir kolossalt roligt!

Värt att notera och minnas : Brist på humor gör livet helt omöjligt.