Sensommar – upprymdhet och bedrövelse

Nu har jag tagit alldeles för lång paus från bloggen. Än har det varit det ena, än det andra. Det har varit en fartfylld sommar och en minst lika fartfylld sensommar.

Av alla årstider älskar jag sensommaren mest. Känslomässigt fyller den mig med en härlig blandning av upprymdhet och bedrövelse. En utsökt kompott.

Vid närmare eftertanke måste jag säga att det där utlåtandet måste få mig att framstå som en renodlad masochist. Kanske det är det jag är? Inte vidare tjusigt. Men när jag kommit så här långt kan jag lika gärna erkänna att jag låter mig gå känslomässigt nära stupet ibland.

I rätt miljö är jag för det mesta en glad och sprallig figur. Jag härjar med min man och mina barn varje dag. De tycker jag är en stolle och de har säkert rätt. Men även den mest stolliga kan ha sina moments. Så även jag. Entonces. Ibland, när jag är ensam, lyssnar jag på avgrundsmusik.

”Vad är avgrundsmusik?” undrar du kanske nu. För mig är det t.ex. ”The drowning man” eller ”Faith” av The Cure, som jag ÄLSKADE i min ungdom. De ”deportar” mig blixtsnabbt någonstans nära avgrunden. Du vet till den där känslan av uppgiven hopplöshet. Skönt i mycket små doser.

Nå. Nu ska vi inte falla ner i förtvivlans bottenlösa gap. Det finns nog där om vi så vill. Istället ska vi koncentrera oss på sensommarens glada utflykter i svampskogen. Jag älskar svampplockning till den grad att jag varje höst råkar i ett slags svampmani. Jag har specialiserat mig på trattkantareller och ingen är lyckligare än jag när jag kommer hem med en korg full!

Men, hör och häpna. Idag slutar jag här.  Ett kort inlägg. Jag vässer istället pennan för att kunna dela med mig av mitt glamorösa liv i svamparnas värld.

Tills dess. Plocka mycket svamp!

Leave a Reply