Nu får du ”särpa” dig, mamma!

För många år sedan, då våra ungar var riktigt små bestod min och min mans uppgifter som föräldrar väldigt mycket av att fungera som stötdämpare av olika slag. Med 5 mycket aktiva barn blev det lätt för vilt och kaotiskt vilket ledde till allmän otrivsamhet. Det gällde att vara 3 steg före hela tiden så att inte virrvarret spred sig och tog oproportionerligt stor plats.

Jag minns att jag tyckte det ibland kändes trist att inte själv få busa till det med ungarna. Skulle jag ha gjort det skulle kaoset strax ha varit fullständigt och ingen skulle till slut ha vetat vad som är upp och ner eller vem som gör vad. Därför glömmer jag aldrig stunden när min yngsta, som då kanske var 5 sade ”Mamma, nu får du nog särpa dig!” när jag var på ”homshumör”. Kunde inte låta bli att storpussa ungen. Så härligt lät det.

För mig blev det en rolig skiljelinje på då och nu. Äntligen blev det möjligt även för mig att skoja till det med ungarna riktigt ordentligt nu och då. Och de kunde låta bli att delta med 200%.

Idag kan jag skoja med dem bäst jag vill, de blir inte hejdlöst upprymda och går inte ”bärsärkargång” bara för att jag är lite på ”homsigt” humör, vilket jag är ganska så ofta. Det hör till min natur.

Men nu med 4 labradorer, varav en är valp och en annan en mycket vild 2-åring märker jag samma sak igen… ”Busar” jag ens lite med dem blir tempot så högt att gränserna för vad som är normalt suddas ut. Häromdagen fick jag mig en liten blåtira vid ett sådant tillfälle.

Nå hundarna kommer också att lugna ner sig med åldern, utom möjligtvis vår härliga 2-åring som faktiskt inte är riktigt som ”de andra”.  Även hundar kan nämligen utvecklas så att fast man busar lite med dem så ger de en bara en slick och ett roat ögonkast. Men ”Nu får du särpa dig, mamma” får jag knappast höra ur de munnarna.