Kränkt – om att bli mentalt överkörd

 

I min ytliga bekantskapskrets finns en person, som vi kan kalla X, som lätt kör över folk utan att förstå det själv. Jag tror inte alls personen är en elak figur. Mer sannolikt är att X lider av lindrig empatistörning med bristande självuppfattningsförmåga pga stress, depression, traumatiska upplevelser eller liknande.

För några månader sen blev jag ordentligt nertrampad och tillrättavisad av X. Eftersom jag är som jag är, blev jag först fullständigt paff. Vanligtvis brukar jag tyvärr även tappa målföret i sådana situationer och sitta där med gapande mun. Av någon konstig anledning blev det inte så denna gång, kanske för att det inte var en fysisk träff, vi var i kontakt via telefon. Hur som helst blev jag mycket förvånad över

a) hur ”cool” jag förblev även till hård kritik

b) att jag kunde ge bra och sakliga svar på de saker X misstrodde mig om.

Det hela slutade mycket bra. X hade plötsligt inga problem i världen varken med mig eller sakerna det handlade om. Senare fick jag tvärtom veta att X uppskattat min ”raka” och ”trevliga” hållning. Bra så. Tyvärr hade X heller inga problem med hur kränkande X hade behandlat mig. Troligtvis just pga av det, väcker X och hela situationen fortfarande ett starkt, nästan fysiskt illamående i mig. Det är något i det hela jag bara inte kan smälta, detta något har liksom förvandlats till en hård tagg i mig.

När man själv blir kränkt är det kanske inte bästa läget att fundera över vem man själv möjligtvis manglat över i rent och skärt oförstånd. Men det är hälsosamt. Kanske man själv uppfört sig otrevligt otaliga gånger eller rent utav kört över människor till höger och vänster, utan att förstå något alls? Det är en obehaglig tanke. Det värsta är att det även kan handla om till synes små saker, ett skratt vid fel tillfälle, en nonchalant axelryckning, en blick, en djup suck osv. Visserligen är säkert ingen av dessa små gester lika grava som X`s utskällning men ändå värda att fundera på. I den bästa av världar skulle alla ständigt ha en snäll, liten förälder med sig, som vänligt utan att fördöma, talade om för en när man gjort eller ännu bättre, höll på att göra övertramp utan att inse det själv. Tänk vad mycket man skulle kunna lära sig, kanske t.o.m dagligen? Och tanke nummer två, hur annorlunda skulle vår värld inte se ut?

Nå, vi lever inte i den bästa av världar. Inte ens nära. I mitt eget fall bidrog jag inte heller till ”en bättre” värld med att vänligt informera X om att jag faktiskt tog mycket illa vid mig när X körde över mig med sin bulldozer. I den bästa av världar skulle jag med vänlig ton ha påpekat det, X skulle ha förstått innebörden och bett om ursäkt. Men jag sa inget för att jag helt enkelt är för för feg men framförallt för lat. Orkade inte. Behöll hellre taggen och intalar nu mig själv att taggen slits ner med tiden. Det gör den också på sätt och vis, men mest hopar sig bara andra saker och skymmer utsikten. Även andra, mera aktuella, taggar kan ställa sig i vägen. Försvinner helt gör den inte. Kränkningen finns kvar.

Jag får skylla mig själv då jag låter taggarna i mig samlas. Som tur var lever jag inte i en miljö där jag utsätts för övertramp var och varannan dag. Men det finns folk som gör det. Vad de gör när taggarna blivit för många och gör för ont finns det otaliga exempel på.

2 Comments

  1. Erica

    8 februari, 2018 at 07:27

    Så fint skrivet igen Nina! Ofta är det tyvärr så att X förmodligen mår dåligt själv (dålig självkänsla, avundsjuka, annat illamående, i värsta fall narcissism) precis som du skriver. Min kloka mamma brukade säga ”du ska sätta dig över dylikt beteende (läs: svagt beteende)”. Det lyckas dock inte alltid men ofta nog.

Lämna ett svar till Erica Cancel