Hundtoka eller hundgalning?

Idag har jag orsak att tycka synd om mig själv! Igår var jag med om en liten olycka på hundpromenaden där jag skadade händerna. Först trodde jag att jag bara hade brännskador av kopplet som skurit in djupt i köttet men sen förstod jag att ett ledband i långfingret även var av. Nu går jag omkring med handen i färdigt ”fuck off”-läge, troligtvis i åtta veckor. Jag har lust att svära men håller tillbaka.

Eftersom olyckan hände med hundarna så kommer detta inlägg att handla om hundar.

Är du en hundmänniska? Det är jag. Jag älskar hundar! Egentligen älskar jag en massa olika djursorter men eftersom det är svårt att skaffa sig en elefant eller en orangutang som vän i vårt land så håller jag mig främst till hundar.

Det finns säkert någon i min bekantskapskrets som skulle klassa mig som hundtoka av fyra orsaker

1) jag har svårt att leva utan hund

2) jag sätter ner väldigt mycket tid och energi på mina hundar

3) jag babblar med mina hundar dagarna i ända

4) jag tycker om mina hundars andedräkt och tasslukt

Häromdagen berättade jag skrattande för en person att jag brukar lukta på mina hundars munnar för jag tycker om lukten. Han tittade på mig som om jag var alldeles förryckt en stund och skakade sen på huvudet.

”Nä, nu räcker det med information”, sa han.

Den här personen skulle antagligen klassa mig till gruppen hundgalningar men här måste jag höja min röst i protest. Någon hundgalning är jag inte.

Vet du var gränsen mellan hundtoka och hundgalning går? Jag tror att jag anar det, efter att ha träffat några riktiga hundgalningar.

En ruskig dag var jag ute och med hundarna. Terrängen var bergig och det var halt som tusan.

”AKTA!!!!”, skrek plötsligt någon.

Jag snodde blixtsnabbt om och fick till min förskräckelse se två stora hundar komma rusande mot mig. Jag gjorde som jag brukar göra när jag hör Labradoren komma galopperande bakom mig på stigen, nämligen frös fast och hoppades på det bästa. Sekunderna efter stormade hundarna förbi. Jag kan lugnt säga att det var verkligt nära att de kört omkull mig och att jag skulle ha slagit mig halvt fördärvad.

Jag tittade lättat på ägaren som nu hade hunnit fram till mig.

”Det gick ju bra” sa jag. ”Det kunde ha gått tokigt”.

”Ja verkligen”, sa kvinnan. ”Jag var livrädd att de skulle bryta benen av sig”

De? Jag blev så paff att jag ropade på mina hundar och fortsatte färden. Den här hundgalningen hade på riktigt inte ägnat mig en tanke.

Hundgalningar förmänskligar hundarna för mycket. Det tar sig uttryck i att de t.ex. inte förstår att avliva obotligt sjuka hundar i tid. En hund som inte kan röra på sig utan smärta är ingen lycklig hund. Vi ser lätt hunden som en individ som ska räddas och vårdas så länge som möjligt.  Ibland så mycket att vi faktiskt glömmer bort vad som är värdefullt för hunden själv. Jag träffade en hundägare en gång som räknade sig till den bästa hundägaren i världen för hon var beredd att betala vad som helst för att Fiffi skulle leva längre. Vad hon inte såg var att Fiffi var en överviktig hund som led av smärtsam Artros. Till sist sade veterinären till på skarpen och Fiffi fick äntligen åka på sin sista resa.

En annan sorts hundgalningar är de som tror att hunden faktiskt förstår det mesta. Som att det går att lära hund som hund att inte jaga andra djur med att säga att de andra djuren är bebisar och därför inte får jagas. Herregud. Vad förstår hunden av det? Ingenting! Det bästa exemplet på denna sort av hundgalning var en ung kvinna jag träffade för flera år sedan. Hon hade lärt sin hund att kommandot ”fri” betydde att hunden skulle komma till henne. Hon ville att hunden skulle känna sig fri när hon kallade på den. Need I say more?

Rörande i och för sig. Men stolligt.

Nu står min häääliga Schäfer här och vill ha ben. Hon tittar mig rakt i ögonen ända tills hon får det och jag tycker hon är sååååå oemotståndligt gullllliiig!!!

Men någon hundgalning är jag inte! Haha.

Leave a Reply