Om att lära sig svara rätt på Mammas frågor

Mina barn (och min man med förresten) har för länge sen lärt sig svara ”jo” varje gång jag ”kommer i farten” och börjar ställa mina fånfrågor … 

Jag älskar att fråga ungarna om de

• helst av allt tillbringar all sin fritid med mamma
• skulle önska att mamma kom med på skidsemestern med studiekompisarna
• har satt mamma överst på listan över inbjudna till deras ”housewarming-party” 
• pratar om mamma största delen tiden på första träffen och tror att det ger ett bra intryck på den eventuella blivande flick- eller pojkvännen
• vill att mamma ska uppföra en egen danskoregrafi på skolans julfest

Och så vidare, och så vidare, i oändligt många olika varianter.

De svarar alla ”jo” på frågorna utan att darra på mustaschen (om de har en sån) överhuvudtaget!

Efter att ha konstaterat att alla ungarna, inklusive mannen, vet vad man ska svara har jag nu försökt göra det hela ett helt strå mer avancerat.

Än så länge har vi inte kommit så långt, de har liksom fastnat i sitt ”jo”.

-Vem vill du ha med på din första date?

-Jo

-Vilken sång vill du att mamma uppför inför dina vänner idag?

-Jo

-När ska jag köpa min flygbiljett så jag kan följa med på din och dina kompisars resa?

-Jo

-Jag frågade faktiskt när

-Jo

-Nå?

-Jo

Men jag tror det är bara en tidsfråga innan vi kommer vidare också på det mer avancerade diskussionsplanet. 

Häromdagen frågade jag min man om han älskade mig så mycket att han när som helst skulle kunna resa med mig till världens ände (var det nu sen är?). ”Jo” svarade han utan att darra varken på mustasch eller skägg. Även om frågan kanske är lite vinklad är jag nog benägen att tro att det faktiskt är så.

Vad är bättre än det. Alla är nöjda! Att vi sen knappast tar oss till världens ände, var det nu än är, är sen en helt annan sak.

P.s Du kanske undrar vad bilden har med texten att göra… tja, ingenting egentligen… men om du hittar ett samband får du gärna maila mig på kaoskaptenen@gmail.com