Om att slira iväg och avvika från stigarna

-Idag ska jag gå längs med stigarna och inte plocka svamp, sa jag på morgonen till min man innan jag drog iväg på min sedvanliga skogsrunda med hundarna. 

-Det är säkert vettigt. Vi har faktiskt så det räcker, sa min man och myste nöjt eftersom han tänkte att hans hustru nu äntligen alldeles själv kommit till den slutsatsen att ”enough is enough”.

-Följer du med, frågade jag hoppfullt. Men min man, som annars nog gärna tar en svängom i skogen, tyckte att han hade viktigare saker att göra just idag.

Medan jag packade in hund efter hund i bilen började jag redan slira. 

”Kanske jag ändå tar med några påsar, för säkerhets skull”, tänkte jag och tog en sväng in i tamburen efter en rulle med påsar.

Första 3 minutrarna i skogen gick bra. Riktigt bra faktiskt. Jag stegade nöjt fram på en av de största stigarna, den vi kallar Motorvägen. Men sedan, utan att jag egentligen förstod hur det gick till, började blicken flacka och benen gå som de ville dvs, ”off road”. 

Äh, vad fan, man lever bara en gång, sa jag högt till den av hundarna som stod närmast. 

Det gick som det gick. Två timmar senare kom jag hem med stickor i håret och lera på stövlarna.

Och vad hade jag i handen? Jo en påse med ca 5 kg svamp…

Nu måste jag försvara mig lite. Ingen svampplockare som är vid sina sunda vätskor går väl förbi ett gäng enorma gulbleka taggsvampar i fint skick? Nä, just det. Det gör man bara inte.

Hur min man tänker göra nästa gång jag försöker locka med honom till skogen vet jag inte. 

Antingen försvinner han blixtsnabbt vid blotta tanken på att hänga efter en svampdräglande hustru vars intressantaste kommentar under promenaden är : Nämen titta här, massor av trattisar!

Eller så beslutar han sig för att ta tjuren vid hornen och följer med bara för att kolla att jag inte slirar iväg igen…

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Först väntar jag med spänning på min mans reaktion, när han nu kommer hem från sina ”viktigare saker”.

Leave a Reply