Vi visste vad som väntade

När jag kommer på besök sitter du på din säng. Din så späda, vackra och ömtåliga gestalt utstrålar trötthet men även sprallighet. Du är glad över att ni just haft vänner på besök en stund. Vi planerar din och pappas diamantbröllopsdag som skall firas i små men festliga tecken. Vi pratar kläder, bestick och dukning och däremellan allvarligare ting. Innan jag går ger jag dig en ytterst försiktig men lång kram och säger ”du behöver inte oroa dig, vi klarar oss”.

Det var den sista kvällen du var vid medvetande. Några dagar senare lämnade du oss och livet.

Det är inte så att vi inte har varit förberedda, vi visste vad som väntade. Under de 12 år som vi levt med det faktumet att din cancer är obotlig har det varit många svängar. Vi har pendlat mellan missmod och hopp men ändå med en stark insikt om att inte sörja på förhand. För några veckor sedan skedde en vändning i ditt mående. Det stod fullständigt klart för oss att det inte var långt kvar. Men trots det överrumplades vi av att tiden ändå inte räckte till och slutet kom som en brådstörtad smäll i en vägg.

Sorgen som följer tar sig många uttryck. Jag åker hit och dit. Emellanåt är jag en tonåring som kvalfullt längtar efter att ringa dig trots att jag varit mer mamma för dig än du för mig redan i flera år. Nästa stund rasar jag uppgivet över att det fortfarande finns en massa saker som jag ännu velat fråga dig om vad gäller ditt liv, som en vuxen mot en vuxen. Sen gråter jag över att jag inte var där och höll dig i handen när ögonblicket kom. Vid någon punkt tar den plågsamt överväldigande stumheten över för en stund; vi sitter alla i samma båt vad gäller livets villkor.

Någon diamantbröllopsdag blev det inte för dig. Men vi som är kvar firar dagen tillsammans ändå. Det skulle du ha velat.

I den bästa av världar skulle mammor egentligen inte få dö men det är inte där vi lever. Ödmjukt tackar jag dig och livet över att vi trots allt fick ha dig så många år. Tack.

Leave a Reply