Porslinsdockor. Dansar. Inte

Idag har jag städat i min dator. Inte så där grundligt, som jag egentligen borde göra, men jag har åtminstone ordnat ”det värsta”. Som alltid då man rotar i gammalt hittar man alltmöjligt man nästan glömt… Ett tag gick jag på flera skrivarkurser, bara för att det var så jätte roligt. Från kurserna har det blivit kvar en massa skisser som jag ibland roar mig med att föra ett steg vidare. Färdiga blir de aldrig. Den här är en sådan. Välkommen med på en resa in i en porslinsdockas huvud!

PORSLINSDOCKOR DANSAR INTE

På översta hyllan i Lindgrens affär sitter jag. Allt på mig är sirligt och skört. Ingen får röra mig. Det är Lindgren noga med.

Hur länge jag suttit här vet jag inte. Eftersom ingen rör mig, lägger sig dammet över mig i tunna lager. Jag försöker intala mig att det inte gör något, men ibland  får jag en begynnande känsla av panik. Eftersom jag är behärskad till min natur, lyckas jag snabbt svälja det hemska. Porslinsdockor drabbas inte av panik.

Lindgren har ärvt mig av sin faster Astrid. Länge bodde jag på Herrgården, först med Beata, Astrids mamma, och sen med Astrid. Jag tilldelades olika platser, men innan Astrid dog, satt jag länge på en värdefull Gustaviansk Byrå i den kolossala matsalen med målningar i taket. Endast en gång om året fylldes salen av gäster, annars var det underbart fridfyllt. Golvurets ensamma tickande var som vackraste musik i mina öron. Fruarna på Herrgården älskade ordning och reda, de skulle aldrig ha låtit dammet lägga sig över mig! 

När Astrid dog tog Lindgren hand om mig. Mitt liv förändrades uppskakande snabbt till det yttre, men även inom mig. Flytten öppnade dörrar i mig som jag helst hållit stängda. Många gånger har jag tänkt att det skulle ha varit bättre om Astrid tagit med mig i graven. Lindgren hade lovat Astrid att ta väl hand om mig, det hörde jag själv. Men han ser inte det hemska som händer inom mig.

Jag har en annan position än de andra sakerna i affären, jag är ju inte till salu. Under svåra stunder intalar jag mig att jag inte hör hemma bland alla skamfilade byttor, speglar, krukor, tennsoldater, porslinskatter och plåtbilar. Ibland hör jag någon kalla mig fisförnäma Esmeralda. Det gör ont i hjärtat men går snabbt över. 

Jag har inte alltid varit den enda porslinsdockan i butiken. När jag kom hit bodde Cecilia här. Cecilia hade något intensivt, otyglat och vilt över sig. Hon var inte vacker, som jag, hon var sliten och den rutiga klänningen var trasig. Jag var chockad förstås. Porslinsdockor har inte trasiga kläder. 

Det värsta med Cecilia var att hon förverkligade något, som egentligen är alla porslinsdockors högsta dröm, nämligen att få dansa. Men hon glömde det, som vi alla vet, att vi är för sköra för det.

Jag erkänner att Cecilia väckte något tudelat i mig. Både avsky och fascination. På kvällarna, när alla kunder gått hem, brukade hon berätta om sina drömmar om dans och kärlek. Jag klarade nästan inte av att bemästra de egendomliga känslor som det väckte i mig. Jag både ville och inte ville höra. 

Så en dag berättade Cecilia att hon förälskat sig i en Tennsoldat. Mitt skrik fastnade i halsen. Porslinsdockor skriker inte. 

Sen den kvällen dansade Cecilia och Tennsoldaten varje kväll till musiken från den gamla grammofonen. Jag stod gömd bakom en ful och illa tilltyglad tygkatt och såg på. Det var så vackert! 

Dansen gjorde mig besynnerlig. Jag ville uppgå i allt det vackra, vara Cecilia. Men längtan födde samtidigt en fasansfull bävan, något hemskt skulle komma att hända. För porslinsdockor dansar inte.

En vacker lördagskväll i maj hände det, Cecilia trillade ner från hyllan och sprack. Vi andra var stela av fasa och jag grät otröstligt för första gången i mitt liv. När Lindgren öppnade butiken på måndag morgon rann det fortfarande stora tårar nerför mina kinder. Livet skulle aldrig mer bli sig likt.

Jag överlevde med nöd och näppe. Det har tagit tid att försöka stänga alla dörrar som öppnats. Ibland känner jag att jag har lyckats, men så händer något och dörrarna slås upp. Därför är jag ständigt på min vakt.

Ibland hör jag musik från torget bredvid affären. Igår uppträdde ett band. När de spelade skälvde hela jag av njutning. Jag såg mig själv dansa framför orkestern. Jag var tvungen att slita mig ur drömmen. Jag får inte drömma, då faller jag.

Porslinsdockor. Dansar. Inte.

Leave a Reply